I'm back on track, för tillfället iaf.
Efter ett viktigt och mycket givande samtal igår lyckades jag lägga en hel del pusselbitar på rätt plats och få någon form av ordning i det kaos som pågick innanför pannbenet.
Vissa saker som orsakade ånget och tårar blev så tydliga när jag fick prata om det, men et blev även tydligt hur et gick att lösa. Eller iaf göra det lättare.
Jag har fortfarande en del rosentaggar under fötterna som jag måste plocka bort, men jag måste göra det försiktigt och tänka igenom hur, annars kommer jag trasa sönder mej själv under tiden.
Jag måste återigen öva på att göra en sak i taget, inte rusa fram i 120.
Återigen måste jag börja lyssna på min kropp, vad den säger till mej.
Att lyssna på signalerna, det är något jag lätt glömmer. Jag har en extremt selektiv hörsel när det gäller mej själv.
Jag är så bra på att gå folk råd (bra på att råda, sen om det är BRA råd vet jag inte), tjatar om hur viktigt det är med mat och sömn, rutiner!
Vad gör jag själv? Jag äter inte, jag sover inte (dock försöker jag iaf) och jag stänger av öronen när min kropp skriker.
Varför är det så lätt att hjälpa andra men att totalt strunta i sej själv?
Nåja, det där får jag klura på, jag skulle inte vara emo längre var det.