Jag fullkomligen hatar dagar när all form av logik stängs av och tjocktankarna tar över. Inga kläder passar för magen är "för stor", kinderna är hamsterformade etc.
Plupp brukar skriva om "monstret under sängen" och jag har faktiskt ett sånt. Ett svart, platt, fyrkantigt konster, även kallad våg. Jag brukar oftast undvika monstret men när logiken och vettet är totalt utslaget så hör jag endast dess lockrop och genast står jag där och studerar siffrorna.
Jag vill dock tillägga att det är helt normala siffror, mycket väl anpassad till längd och ålder.
Logiskt sett alltså.
Idag är det fullkomligt vidriga siffror.

Man kan ju med säkerthet säga att den ack så hatade sjukdomen inte helt har släppt taget om mej. Det tror jag iofs aldrig den kommer göra helt heller, det får jag acceptera. Jag måste lära mej hantera den bara, jag måste ha kontrollen, den får inte kontrollera mej.
Det är dock inte så lätt alla dagar.
Mycket andra helsjuka tankar har cirkulerat senaste tiden oxå, men jag har svårt att sätta ord på dem, kan inte riktigt formulera det ännu. Kanske kommer det.
Sen vet jag inte heller om jag riktigt vågar berätta det, det känns så sjukt.
Men jag VAR sjuk (är sjuk?)

(och jag ber om ursäkt om bilden är triggande för någon, men den beskriver känslan så bra)

Vågen är en av mina absolut största fiender. Jag hatar den, jag hatar det den visar. Jag hatar mig, så ful, så äcklig så tjock..

Kämpa på!

usch ja, min med. den är hemsk

han var riktigt dukitg :) sandra blev jätte nöjd.

hör med han du, hansi på apb :)

sv. haha ja visst är det sant ;D

bra blogg du har förresten! har suttit och läst hela första sidan! me like :)

sv. de behöver du inte om du inte vill haha. följa varandras bloggar?

okej :) säg till när du har lagt till mig, har lite brottom till jobbet nu nämligen så lägger till dig så fort jag kommer hem! :)

ring om du behöver prata. kram

när det känns som att man tänker för mycket så brukar iallafall jag göra något. Typ träffa någon, måla, alltså vad fan som helst. Bara man slipper tänka.

Ana kommer aldrig att lämna oss ifred. Vi är i hennes klor tills den dag vi dör.

Det är frustrarande, tragiskt och FÖRBANNAT jobbigt. Well, man får ta ett djupt andetag och räkna till 8462753 nästan gång det händer. Kanske hjälper det?

OM: jag ska testa det, det bör ju funka tycker man.

men nej, lämna oss helt lär hon aldrig göra tyvärr :(

håller helt klart med där. Visst jag är inte så smal som jag var då, men jag kommer alltid vara sjuk. Jag kommer alltid tänka som en anorektiker, även om jag äter.

Tack för grymt bra blogg också!