Jag har nu, av flertalet anledningar valt att sluta med självskador. Det betyder inga fler skärsår och inte flera dagar med tom ekandes mage.
Jag har valt bort de två strategier jag hade för att hantera kaoset.
Det kommer bli tufft, men jag har gjort det förr, jag kan klara det igen.
Med det säger jag inte att det aldrig kommer att bli ett snedsteg, jag är långt ifrån perfekt, men nu ska jag verkligen kämpa.
En av de största anledningarna till att jag valt bort att skära mej är (såklart först å främst för min egen skull) att helhjärtat kunna stötta Saari i hennes kamp mot ett självskadefritt liv.
Vi vet båda att det kommer bli bli kämpigt men att vi har en så pass öppen dialog att vi kan prata om om saken innan det händer något. Att prata innan vi följer impulsen.
Dock är jag ju sån att under de perioder jag inte skadat mej så har jag istället tagit ut det över maten, vilket jag också måste sluta med, för mitt eget välmående skull.
När jag nästan svimmade bakom kassan på jobbet i somras fick jag mej ett ganska stort wakeup call. Jag kan inte jobba när jag inte ätit på flertalet dagar, det håller helt enkelt inte. och jag VILL jobba.
Alternativet just nu, när det är som tuffast är ju benzo, men hur kul känns det att peta i sej sånt hela tiden, speciellt när man måste hålla sej skärpt på jobbet så där försöker jag vara väldigt restriktiv. Jag tar hellre en 5-10 minuters paus och samlar mej.
Det blir en kamp. Men det kommer vara värt det i slutändan, det vet jag