Yes, I'm back efter ett par dagars redig depression. Inte ofta jag får korta depressioner men jag tänker inte klaga heller. Blev ett par dagars fulgråtande (alltså, hysteriskt gråtade med tillhörande panikkänslor), då jag rent grät mej till illamående.
Aptiten blev givetvis lidande, vilket gjorde att jag tappade ca 3 kg och det kan givetvis ha förödande konsekvenser i mitt fall men jag jobbar på det.
Tror dock alla på mitt arbete är på det klara med vilka humörsvängingar jag kan ha nu, när jag kommer dit och sen helt plötsligt sitter i fikarummet och skakar av gråt. Känns tryggt att de är så pass förstående ändå, min chef tog en timeout och satt å småpratade med mej en stund.

För mej ska det gå ganska långt innan jag vill kontakta min psykolog eller liknande, vilket är ganska dumt förstås men i torsdags grät jag så hysteriskt och hade sån panik att JAG (!!) funderade på att ringa akutpsyk.
Men usch, nu låter det ju som jag fiskar efter sympati, så är det ju såklart inte.
Är dock lite stolt att jag tog mej igenom pärsen utan fysiska skador (a'la skärsår). Tror att det hade kunnat gå väldigt fel.

I fredags hade det vänt. Det var en sån vändning att jag knappt hängde med själv. Jag skrattade, fjantade mej i vanlig ordning och tryckte massa kakor. Jag är ju ett godis/kakmonster så när jag dissar sånt vet man att jag inte är på topp.  Dagarna innan hade jag dissat choklad. My lord.

Nåja, ska inte skriva mer om detta nu, bara misär ju men I'm back on track nu iaf.