ett försvar
Sanningen är det att det egentligen bara är ett försvar. Okej, ska erkännas att jag aldrig skulle få för mej att ge mej ut och springa, känns übertrist, men att svettas nån timme på gymmet skulle jag hemskt gärna göra.
Problemet är jag ännu inte kan.
Första gången jag började träna på gym var 2004. Det slog slint. Totalt. Jag tränade iaf två timmar VARJE dag, utan att direkt fylla på med vettig mat efteråt. Eller innan för den delen.
Jag blev skogstokig. Spelade ingen roll om magen skrek av smärta, 500 situps skulle göras.
Benen vek sej under mej, jag skulle cykla klart min halvmil. Eller mil om det var bestämt så.
Träningen upphörde iom att jag flyttade till Göteborg och låg på is ett tag, förutom ett par promenader om dagen till en början.
Jag återupptog träningen kring 2006, i form av gym och simning, men det blev ungefär samma då. Jag tog i för mycket. De dagar de inte blev någon träning var ÅNGEST. Rastlösheten kröp i mej.
Att ha det så tar bort det roliga i att träna, det finns inget nöje i att tvångsträna.
Just därför måste jag vänta tills jag verkligen känner att jag är redo.
Som det är nu så kan de sjuka tankarna gå igång bara av en slitig dag på jobbet. "ahmen, nu har jag släpat runt sjuttio ton lådor och sprungit runt som en tjackad iller, vad dumt att förstöra det med att äta".
Det SKA inte kännas så. Jag VILL inte känna så.
Ska man träna ska man göra det i normal mängd OCH fylla på med energi.
Som säkert alla vet så bryter man bara ner kroppen genom att träna under svält.
Man vill gärna lura sej själv och tro att man förbränner massor med fett på det sättet men det är muskler som åker. Först och främst.
Jag längtar efter den dagen så jag kan gå in på ett gym, träna tills jag blir lagom slut, gå hem, äta mat och känna mej nöjd till nästa gång, sisådär kanske två dagar senare.
Att succesivt kunna bygga upp ett träningstempo som funkar för MEJ och inte för min sjuka hjärna.
Jag hoppas att dagen kommer snart, men vill ändå inte ha för bråttom.
Babysteps
det där med träning är fan ursvårt. har också haft anorexia och träningstvång. i början när jag började friskna till blev jag så rädd för att träna och gå ner i vikt att jag knappt vågade gå utanför dörren, åt alldeles för mycket och fick tvång åt det hållet istället, det är ju inte heller hälsosamt. nu har jag börjat kunna hålla en normal träningsnivä, jag bestämde mig för att jag får inte träna mer än en lagom bestämd mängd i veckan, sen hålla benhårt på det. det har varit en lång väg och jag trodde aldrig jag skulle kunna må som jag gör idag, även om inte alla dagar är lika bra. blabla. vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med min virriga kommentar, men jag tror absolut du kommer kunna hitta balansen såsmåningom. låt det bara ta sin tid, lyssna på kroppen och var försiktig som tusan. en ide kan ju vara att kontakta en sjukgymnast som kan hjälpa dig att lägga upp ett lagomt träningsschema när du känner dig redo!
så jävla jobbig balansgång allting. fan, jävla skitsjukdom. kämpa på.
Julie:Tack för den kommentaren :) skönt att höra att det har gått bra för dej efter allt kämpande. det ger mej hopp.
jag står i kö för att få komma till en sjukgymnast för fysiska problem så det kan ju vara en ide att ta upp det då oxå. tack för det tipset.
jag känner igen det där. Jag hade en manisk period när allt jag gjorde var att träna, jag åt inte, sov inte utan bara tränade. Vilket inte alls är bra. Vi kan ta babysteps tillsammans för jag vill också börja träna ordentligt och inte på ett hetsat sätt.
andie, Låter perfekt det :)