Andie bloggade för ett tag sen om ett ganska starkt och känsligt ämne, nämnligen döden.
Tänkte skriva lite om mina tankar gällande det, fast jag gärna undviker att ens tänka på det alls.
Det här med att vara rädd för döden eller inte. Jag vet inte hur jag ställer mej till det. Visst, jag hänger gärna kvar ett bra tag till, men är jag död så är jag det och kan inte känna rädsla eller för den delen något annat.

Vad händer när man dör? Alltså, i det ögonblicket.
Jag tror det handlar mycket om hur det händer.
Är man gammal och redo för döden, man har accepterat det så tror jag säkert att man kan se den där ljusa tunneln folk pratar om, man kan höra änglakören och allt det där.
Blir man däremot brutalt överfallen, knivhuggen och lämnas att förblöda så tror jag nog man kan mötas av demoner, clowner och en och annan teletubbie och inte alls känna att döden är alltför charmig.

Själv tror jag nog inte att det händer speciellt mycket alls. Man somnar nog bara in, förhoppningsvis efter man har levt klar sitt liv och känner sej nöjd. Jag hoppas i allafall att det kommer att bli så för mej.
Jag vill dö hemma, i min säng när jag är gammal skrynkeltant :)

Känsligt ämne, absolut. I regel så brukar människor bli så rädda om man talar om döden, typ på det sätt som du gör. Jag tycker att man ska prata om det, för det är ju en självklar del av livet.



Jag skulle nog vilja dö som min morfar, tror jag. Gammal och skrynklig i ett mörkt rum på sjukhuset men fullproppad med morfin. Vad jag dock inte vill är att, som han, få flera hjärnblödningar och annat som har med åldrandet att göra. Mardrömmen vore att bli dement, speciellt vid en tidig ålder.



Jag vet redan vad som ska spelas på min begravning. Jag tycker inte att det är konstigt att planera sådant (även om jag inte mått så bra de gånger jag tänkt på det). Min moster har också bestämt att en viss låt ska spelas och hon är inte sjuk på något sätt. Hon har väl antagligen bara tänkt på att det kommer att hända oavsett vad man gör, och har man då önskemål för de efterlevande så tycker jag att man ska dela med sig av det.



Själva stunden då man dör tror jag ändå är fridfull, på något sätt. I alla fall just det ögonblicket då allt är över - för då är det över, vad som än händer efter döden.



Jag vet att jag vill tro men inte veta vad som händer efter döden. Jag är öppen för alla förslag, så att säga. Teorier finns det massor av, men jag börjar tro mer och mer på återfödelse eller ett högre liv efter detta eftersom energi aldrig dör. Jag tror att en själ aldrig dör. Gör den det - vad var det då värt att leva för? Hur transformeras en själ till ett ingenting? För jag är säker på att vi alla har en själ.



Nu blev det jobbigt för min trötta hjärna, typ som när Patrik förklarar oändligheten! Godnatt :*

Egentligen är det konstigt att det är sådan tabu runt just detta ämne. Jag är fast troende på att om man pratar om det ofta så avdramatiserar man det. Det var lite därför jag skrev om det från första början.



Som sagt jag är inte rädd för döden, visst jag längtar inte efter den men jag är inte rädd för den.



I dödsögonblicket så tror jag att man återföds, alltså den där ljusa tunneln folk med nära döden upplevelser snackar om kan lika gärna vara födelsekanalen... om du förstår hur jag tänker. Det är lite av det där karma tänket inblandat i mitt sätt att se på döden på det viset. Även om jag gärna skulle tro att man kommer till de fluffiga molnen där uppe så har jag samtidigt lite svårt för det trots att jag tror på Gud... (fast på mitt sätt, även det ett tabu ämne som man borde ta upp oftare).



Intressant att läsa andras tankar kring ämnet.

Jag tänker väldigt ofta mer på att man måste ordna upp för dem som blir kvar. Är väldigt rädd för att inte kunna ta hand om dem som behöver ha mig i deras liv.



När jag blev utsatt för mordförsök många år sedan så blev jag plötsligt rädd för att dö på ett obeskrivligt sätt som förändrat hela mitt liv. Kommer aldrig att bli samma person igen. Så det är svårt att förutse, tror jag.



Min kompis som dog i cancer förra året hade en liten son och det som plågade henne mest var att inte veta att han skulle få det bra då han inte hade en pappa.



Jag tror inte att man behöver ta upp ämnen som döden mer än vad man gör. Det följer ju en genom hela livet med vänner och släktingar som går bort, begravningar mm. Det är ju något man oftast lär sig bearbeta redan från barnsben.