Igår, efter min bildbomb fick jag på fejjsbook erhålla en opulens av vackra värmande ord, sådär så det pirrar till lite i mellangärdet, för vet ni, det var varken läskigt eller skrämmande längre.

Jag är de facto inte ett deprimerat, medicinslött vrak längre, varken svältmager eller neutoleptikatrind men då det var min verklighet så länge, min identitet så har det varit svårt att bryta sig loss.

Nu har jag ett tag fått höra att jag ser pigg, frisk och fräsch ut och jag får inte längre panik. Jag mår ju faktiskt bra nu, varför ska det inte få synas?  Och ärligt, det är faktiskt lite trevligare att höra att man ser fräsch ut istället för "herre-min-gud jänta, hur är det ställt?"

Gårdagens komplimangkaskad värmde faktiskt mitt hjärta och jag kan med glädje ta emot dem.

Dont get me wrong, jag är ingen narcissist som bor framför spegeln och tar en komplimang med ett axelryckande "jag vet", det finns många dagar då jag fått rejält stryk av fulkäppen, men jag är väl iaf fräscht ful. 

Pigg, frisk, fräsh, glans,  lyster är ord som skickats till mig och även om jag inte till fullo håller med om att jag skulle vara drop dead gorgeous så tar jag det iaf inte som tillmälen och börjar gapa om HUR SJUK JAG ÄR för det är jag faktiskt inte nu. Ja, jsg har en psykisk åkomma eller två men det är inte längre min identitet och det behöver faktiskt inte synas.  Jag är bara Mary, inte min sjukdom och jag behöver inte längre se riktigt sliten ut för att känna mig som jag!