Det är motigt ibland. Sömnlöshet (matt, slut)t, ångest (hjärtklappning, svårt att fokusera), värk (rygg, höfter, ben) och extrem käsnlighet, men om man jämför! Jag sitter inte på ett sjukhusgolvet, helt passiv, deprimerad och uppgiven. Jag hanterar känslorna på ett annat sätt och även om jag ibland ylar att jag bara inte ORKAR mer så vet jag på ett annat sätt att jo, det gör jag visst. Inte bara för att jag måste utan för att jag vill. Ingen sjukdom ska få knäcka mig, Sänka mig kommer den att göra, kasta mig mot marken, ohja, men knäclka mig helt, nej. Det får helt enkelt inte bli så och jag kämpar på ett annat sätt. Jag har iaf bra mycket klarare tankar.

 

Men snälla någon, låt mig få sova vettigt! Lite schysst illhållande sömn, istället för hackig, ytlig, svettig sömn. Okej?

 

Men en liten minisemester är inplanerad.