Kommer ni ihåg när jag skrev detta?

Det är så förbannat lätt att känna så när man är på topp. Så lätt att håna sjukdomen när man känner sej stark.
Så lätt att känna.Aldrig mer!

När sjukdomen sen smyger sej på en och man får en redig käftsmäll känner man sej inte så stark längre. De flesta gånger kan man resa sej upp och tänka "I'm better than you" men så finns det gånger när man blir riktigt golvad.
När det blir en kamp att resa sej igen. När man inte vet om man vill resa på sej. När den enklaste utvägen är att ligga kvar på marken och bara ta emot slagen, alla vackra ord om svält.
Tro mej, sjukdomen kan allt om att få det att låta vackert, fast sanningen är så helt igenom ful.
Jag tänker aldrig romantisera anorexi eller andra ätstörningar, jag vet att det inte är vackert, men orden i huvudet klingar fint i början.

Jag har alltid sagt att jag inte tror att man kan bli helt fri från en ätstörning men att man kan styra den istället föratt bli styrd. Det tror jag fortfarande och jag hade bra kontroll över den.
Den fanns bara i bakhuvudet, mumlade till ibland, jag kunde trycka på ljudlös.
Tills nu.

Nåja, jag ska inte gå in på mer om det.
Men jag känner mej inte så kaxig längre