HBQT

2011-07-16 00:10:33
Efter att ha varit inloggad på qx för en gång skull kom jag att tänka på två saker jag bara älskar (host)

-Jaaag är bisexuell!!!
-mjaha, skoj. Hur många brudar har du legat med?
-Ligga! Brudar! FAN VAD ÄCKLIGT!!!
(jaa, gäller även killar i samma sits)

Jaajuste. Haha, det är vackert.
Sen.

-Har du pojkvän? Men....men...du sa ju att du var bisexuell?

Jajuste.

Haha.
Mary

gay tjej

2011-02-25 16:39:43
Fick en kommentar om att det med att vara gay inte är speciellt unikt eller intressant i dagens Sverige och jag kan egentligen bara hålla med. Jag vet att vissa av er vill läsa mer om det men jag vet egentligen inte vad som finns att tillägga. Jag har aldrig haft direkta problem med det, alla förutom min trångsynta morfar har tagit det bra.
Sen visst, jag är öppet gay men jag presenterar mej inte som "Mary, jag är gay", så i sammanhang när man bara träffar folk ytligt är det inte alltid det kommer fram.
Jag känner tex inte att det är en nödvändigt sak att ta upp när jag träffar handledare på arbetsförmedlingen och sådant.
Som sagt, jag har inte haft problem med att vara öppen med det och jag tänker inte ens direkt på det som något speciellt, jag ser mej inte direkt som gay, jag bara är.
Mary

in denial?

2009-12-26 17:04:57
Haha jag glömde ju berätta det. När vi skulle äta lunch på julafton å alla hade satt sej vid bordet böjde sej min farmor mot mej och viskade "du har ingen kille med dej?"
Men snälla rara farmor, när ska poletten trilla ner?
Frågan är om hon inte HAR fattat eller om hon inte VILL!
Mary

closet peek-a-boo

2009-11-08 01:18:05
från 090909

Att komma ut ur garderoben, ja.
Det finns nog många som tycker att det är bland de svåraste de har gjort, medan vissa kan tycka att det var busenkelt.
Jag tror den största oron ligger i hur omgivningen ska reagera.
Det var iaf min oro, att mina nära och kära skulle vända sej ifrån mej.

Jag var väl runt 18 år när jag första gången blev kär i en tjej. Eller ja, förstade gången jag förstod att det var så, att det var just kärlekskänslor.
Det tog ett litet tag sen berättade jag för mina närmaste vänner.Det kändes lite för svårt att dölja det, gå omkring där uppe i det blå men inte kunna förklara varför.
Alla tog det väldigt bra, tur nog.
Men det var inte föränn jag vid 19 års ålder, då jag hade min första flickvän som jag kom ut i större skala, som till föräldrar och syskon och mer "vanliga" vänner.  Jag var verkligen sjukt nervös, förväntade mej den värsta av reaktioner.
Innerst inne kände jag väl att det mest troligt skulle gå bra och att om de inte kunde acceptera det mej som jag var så var de inget att spara på.
Klart, det är svårt att tänka så om sina föräldrar, de har man ju ändå kvar, det är så svårt att "göra slut" med dom. Haha, de är som plåster. Det var mest gällande vänner tankarna gick så.
Fast jag ville ju inte heller förlora vännerna, trots tanken, så jag var nervös.
Jag hade dock inget att vara nervös för, alla tog det jättebra, vilket jag var väldigt tacksam för.
Just dessa tankar, att jag inte ska bli accepterad kan fortfarande sitta kvar ibland, att "borde jag berätta?". Det känns skitlöjligt, för jag har varit öppen med det i snart 10 år (trots min bi-perioder, då jag hade pojkvän) och jag borde inte längre vara rädd för att säga det. Visst, nu är det ju inte så att jag vid ett första möte säger "Hej, jag heter Maria, jag är flata". Haha, kanske inte alltid är så relevant jämt.
Men man kan ju inte spendera sitt liv i en mörk garderob, man kvävs ju, så jag är glad att jag slipper det.
Det känns jättetråkigt att vissa känner att de måste sitta i den där garderoben jämt, pga rädsla. Det handlar ju mest bara om omgivningens tolerans, eller snarare brist på tolerans. Att människor inte kan förstå att man fortfarande är samma människa.
Jag förstår inte varför det skulle vara onormalt?
Mary

RSS 2.0