Jag tävlar om ett supersött cupcakesmycke hos Starsprinkle.
Nu vinner jag iaf typ aldrig nåt men jag får väl säga som reklamen "if you're not in, you can't win"

Mia Wiborg

Ni som känner mej eller bara har läst min blogg ett tag har nog inte missat att jag gillar second handshopping.
Jag menar, varför betala fullpris när man kan få kläder som kan se helt nya ut, mycket billigare.
Jag åkte iväg till Myrornas igår för att se om jag kunde få tag på lite roliga prylar. Jag brukar egentligen inte lägga stor fokus på kläder eftersom jag knappt får plats med mer hemma men igår så var det glest med prylar så jag ägnande mej mer åt att kolla kläder.
En bra sak med att inte vara så stor är att jag fortfarande kan handla barnkläder, vilket gör det mycket billigare och billigt tycker jag mycket om.
Tänkte jag skulle slänga upp en bild på gårdagens fynd.

Ett stycke tröja, en t-shirt och en jättemysig skjorta. Alla från barnavdelningen och till det sammanlagda priset av 90 riksdaler. Det gillas.

 

Idag var det då dags för Röda korsets butiker, mest möbeljakt.
På möbelbutiken finns en del kläder oxå, enhetspris 10 kr, men just idag fanns det inget som föll mej i smaken där, varken i kläd-eller möbelväg. Man kan inte alltid fynda.
Däremot på den mindre Röda korset butiken, där gjorde jag lite roliga fynd.

 

En grå t-shirt, likadan som en rosa jag köpte på Myrornas för några veckor sen. En bok om katter och ett litet sött Hello Kitty anteckningsblock. Skorna är egentligen svarta och inte grå som kameran vill påvisa.

Jag köpte även en liten present till Moa (brorsdotter) men jag väntar med att visa bild på det.
Slutsumman blev även idag 90 pix, moapresent inräknad.

Jag gillar läget!
Gillar du secondhand?

you're in my heart

Eftersomn jag såg film igår var Andie på mej på stört om att jag skulle blogga om den, så man får ju lyda.
Ja, jag såg iaf Låt den rätte komma in, en svensk film baserad på boken med samma namn, skriven av John Ajvide Lindqvist.
Den handlar om en 12-åriga Oskar (Kåre Hedebrant) som blir mobbad i skolan, men som sen blir vän med nya grannen, flickan Eli (Lena Leandersson), som minst sagt verkar en aning speciell.
I övrigt sker det ett å annat blodigt mord och folk blir sådär nervösa som bara är väntat.

Vampyrfilmer i sej brukar väl inte imponera fasligt mycket på mej och detta var inget undantag, men samtidigt så var den inte så väldigt fokuserad på just det heller, även om det såklart förekom. Det här är inte den bästa film jag har sett men den hör inte heller hemma på listan över de sämsta. Jag skulle kalla den...speciell, kanske.

Det är iaf ett plus för att det inte är alltför mycket fjantiga specialeffekter a'la vampyr.

För övrigt så är titeln baserad på att vampyrer måste bli inbjudna, vilket Johan Ajvide finner "moraliskt fascinerande." Kul att vampyrer har nån moral iaf ^^

 

Eli

Tjejsnack #32

1. Färg?
Ja, rosa är väl favoriten, följt av lila. Sen gillar jag svart, men det är visst ingen färg utan en...kontrast?. Jag räknar det som färg iaf

2. Hobby/sysselsättning?
Pyssla, skriva, se bra filmer, dricka kaffe och tjöta på. Promenader på sommaren, leka med djuren, läsa böcker och Nemi. Läsningen går iofs i perioder men nu läser jag massor igen. Så skapande och läsande är favoritgrejerna, helt klart

3. Artist?
Varierar helt klart. Fick nya Amanda Jenssen-skivan igår, så hon står högt i kurs nu. Annars gillar jag mycket "tjejmusik", såsom hela riot grrrl-scenen.
Courtney Love har alltid varit en favorit. Så är jag smygkär i Marilyn Manson, men hyser även kärlek för Linkin Park. Lyssnar även gärna på Elvis, David Bowie.

4. Blogg/hemsida -adress?
Oj, finns många egentligen, men de bloggar jag helst läser är väl de jag har länkade här på min egen blogg, sen följer jag även Tjuvlyssnat/tjuvtittat och Arga lappen.

5. TV-program?
Det enda jag följer slaviskt nu är Grey's Anatomy, men annars gillar jag Navy CIS, Mord i sinnet, Cold case. Sen har Jessica fått mej att snöa in på inredningsprogram oxå, med Simon och Tomas som favoriter.
Men jag kollar sällan på tv när jag är själv, förutom Grey's. Jag kommer mej aldrikt riktigt för att faktiskt slå igång tv'n bara för att slötitta.

(gammalt inlägg soim jag lägger upp igen pga nya "bevis")

"ska vi följa varann via bloglovin?
"har lagt till dej på bloglovin, snääääälla lägg till mej"

Vad är egentligen dealen med att ha som många prenumerater via bloglovin?
Spela roll HUR folk läser ens blogg? 
Kanske har dom bara lagt till en på favoriter och kollar varje dag/med jämna mellanrum
Själv har jag blogloving för att ha koll på när folk skriver, sen hur många som har lagt till mej där det skiter jag i. 
Haha, jag skulle inte orka bry mej för det är typ 3 st :P
Men jag menar, är bloglovin statuspoäng?

Hiss eller diss?! speak up

haha sorry folket, för musiken som gick igång. Nu kan man själv välja om man vill trycka på play på den lilla björnen :P

John Blund, ja.
Inatt var ännu en såndär natt då jag bara låg och vände och vred på mej. Eller ja, okej, det ska tilläggas att jag inte tippade omkull föränn vid fyratiden imorse. Skulle sova hos Jessica så jag skulle slippa gå hem mitt i natten och deras soffa är nästan som mitt andra hem.
Jag insåg dock fort att jag inte skulle få sömn närmaste timmen och ryggen värkte så vid femtiden bestämde jag mej för att traska hem ändå.
Väl hemma började jag fundera lite på när och hur denna irriterande sömnstörning började. Det känns som att den har funnits så länge att jag har glömt dess ursprung.
Jag kom fram till att den förmodligen började för ca nio år sedan, i samma veva som jag påbörjade min behandling, då boendes på behandlingshem. Det var mycket nytt, en hård process och mycket som hände i huvudet och kroppen.
Jag var ofta orolig och började få problem att sova, vilket inte hade varit något stort bekymmer innan.
Det ska väl erkännas att diverse mixtrande, testade och brukande av olika sömnmediciner kanske inte har hjälpt. Visst, det funkar ju för att få sova men det rubbar ju kroppens naturliga sätt att somna i längden.

Jag håller på tillfället på att sluta med min sömnmedicin, Nozinan. Jag har haft den i drygt ett år men jag har tröttnat ordentligt på dess dryga biverkningar och sista tiden har den inte gjort stor verkan heller.
Har nu under sista veckan bara knaprat Zopiklon vid bedtime, och visst, man somnar helt fantastiskt skönt på den, men...detta men, det är en insomningsmedicin och ger inte alls en lika bra ihållande sömn som tex Nozinan, vilket gör att jag vaknar trettiotolv gånger under natten och inte är utvilad alls när jag vaknar.
Sen vill jag ju helst inte knapra benzo hela tiden eller, man blir fort tillvand och behöver högre doser och eftersom jag redan en gång nästan missbrukat zopiklon (imovane) så jag har inte jättestor lust att sitta i den skiten igen. Så jag försöker hålla mej till att ta den i kris men det är svårt när man vet att man somnar snabbt och smärtfritt.
Nåväl, vi kan ju alla konstatera att John Blund inte direkt är min favoritkille och att jag inte precis står överst på hans lista över folk att söva.
SkitBlund

Tänkte jag skulle skriva om ett ganska intressant fenomen som jag känner av titt som tätt.
Som ni vet så är jag ju sjukskriven och har därmed all tid i världen att göra lite vad jag vill.
De flesta dagar är helt tomma i almanackan, många timmar är fria.
Ändå har jag aldrig tid att göra något?
"Jo, jag ska hälsa på, får se när jag har tid"
"Jo, det ska vi ordna, men jag har inte tid just idag"
Men hallå, jag har ju BARA tid. Jag har 24 lediga timmar (jaja, jag sover oxå), sju dagar i veckan, jag sitter för det mesta på röven och pillar mej i naveln, men ändå HAR JAG INTE TID!
Ett klart underligt fenomen, för det verkar ju underligt att folk skulle ringa och fråga om saker just precis så jag har bokat in nåt, så ofta händer det inte.
Såklart,  vissa gånger kan man ju skylla på att man inte har tid för det är nåt man inte har lust att göra, men då har man ju tid, egentligen.
Men jag har sällan tid att göra saker.
Fast jag inte har något att göra.
Jag hajjar inte hur detta kommer sej

Tänkte lägga in en av mina favoritlåtar. Sophie av Eleanor McEvoy, som handlar om Sophie som har anorexi. Texten tar upp lite om just varför och hur det kan gå, hur människan och dess omkrets känner det.
Observera att jag valt videon som är sims-utformad, eftersom det var den enda vettiga jag hittade som inte innehöll en massa Pro-ana/thinspo-skit som jag inte vill vara med om att sprida

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva! Jag får ångest när jag tänker på bloggen, att jag borde skriva nåt riktigt bra, men inget har ju direkt hänt.

Enligt Facebook så är jag en Kissie-bloggare så jag borde ju kunna sitta å skriva vilket trams som helst och bli superpopulär. Dock tror jag att nåt gick lite fel där i testet, jag känner mej många hästlängder ifrån Kissie. Vilket är något jag verkligen hoppas att resten av universum gör också.

Nåväl, ska dricka lite kaffe och läsa andra bloggar (inte kissies) så kanske inspirationen kommer

jag var sjukt segstartad idag men när jag väl hade kommit igång slängde jag igång denna låt och nu har jag skuttat runt som en tjackad kanin och är på sjukt bra humör!

Igår såg jag återigen en av mina favoritfilmer, nämnligen Imagine me and you.
Det är en sorts kärleksdrama med lite inslag av komedi.
Jag tänker inte avslöja så mycket av handligen, ni får se trailern istället.
Men jag gillar filmen för att den visar hus pass oförutsägbart livet och kärleken kan vara, att trots att man har stablilitet så ska man inte ta saker för givet. Känslor kan ändras, även till något man alddrig ens hade en tanke på.
Sen att jag är dödligt förälskad i Lena Hadley gör den inte sämre, hähäh

Jag får många kommentarer från läsare men även från mina vänner, när de hör och läser om mitt liv och de påstår att jag har varit/är så stark.
Huh? Stark? Var då? Det enda jag har gjort är att överleva.
"Åh, så modig du är!"
Nejdu, det sista jag har varit är modig, för jag vet att hade jag haft MOD hade jag inte idag suttit och skrivit detta, jag hade använt det åt helt fel håll.
Jag var för svag för att säga något om mobbingen. Jag var för svag för att hindra mej själv från att halvt svälta ihjäl.
Jag var för svag för att låta bli att dagligen skära mej.
Jag har suttit fast i diverse beroenden, om så inte något olagligt.
Vart ligger min styrka vill ni påstå?
Självklart säger jag tack och bock, men jag förstår inte.
Vad är det jag har gjort som gör mej så stark.
Skulle jag kalla mej något så är det möjligvis envis, för att jag inte velat ge upp fast jag låg på botten.
Eler möjligtvis feg.
Samtidigt bottnar det inte bara i feghet att jag inte för länge sen bara gjorde slut på allt, utan ett visst hopp om att det faktiskt fanns en ljusning.

Om ni bara visste hur liten och svag jag ofta känner mej...