Tiny
2013-12-10 
08:44:55"och kan inte du lägga upp fler bilder från din gammla tid, som anorektiker? vore bra att se vilka framsteg du gjort!"
Fick denna önskan. Jag ställer mig tveksam till detta. Varför inte en nytagen bild för att visa hur jag ser ut som frisk. Bilderna från anorexi-tiden är ju inte direkt motiverande,
ELLER, så är det just det som är tanken och det vägrar jag då ställa upp på.
Vad är er åsikt?
give it to me (2)Att göra val
2012-05-22 19:56:46Ätstörningen har inte lämnat mig helt, jag blir fortfarande lite darrig inför en måltid, men jag har valt sida. Jag vänder ryggen åt ätstörningen. Inte så enkelt så klart, men jag gör det rätta ist för vad känslan säger (dbt:opposite action).
Minna påpekade att hon inte tycker om personifiering av ätstörning, för det skulle vara att skylla på någon annan och delvis har hon väl rätt. Man är ansvarig för sina egna handlingar men ibland kan det faktiskt kännas som man är styrd av någon annan, av "henne". Sjukdomen blir en egen person. Men såklart, man är själv ansvarig för det man gör, vilka val man tar.
Jag har gjort mitt val
I stand my ground
(lite vingligt bara)
Ur min dagbok
2012-05-20 17:21:26Jag är så otroligt trött på hela den här härvan. Varför dör hon inte bara? Större delen av mig vill ju inte kriga utan låta mig omfamnas av henne, lyssna på hennes vackra löften. Allt det där som min logik vet är rent bullshit. Splittrad till tusen. Jag är som ett ihoptrasslat garnnystan och jag vet inte var jag ska börja reda ut det. Var sitter felet, hur ändrar jag det och vill jag ens det?
Fast jag minns ju hur sjuk jag var, otroligt trött och sliten, det var inget drömscenario direkt. Yet...
Det är en lömsk sjukdom, så lätt att bara dras ner igen. Det är en daglig kamp och jag är så förbannat less.
I'm lot. I'm so damn lost
Jag måste orka, jag måste. Men hur? Hur ska jag kunna vinna över något som är så starkt. Hon kommer alltid vara starkare än mig och vill hon ha mig i sitt våld så är jag lätt att manipulera. Ana kan, hon vet och hon känner mig.
Jag hatar henne egentligen men samtidigt var hon ju min bästa vän så länge, jag har älskat henne gränslöst. Jag vet att hon förstör liv men hennes röst är klingande vacker.
Jag är så less på att inte veta åt vilket håll jag ska gå. Jag vet bättre. Egentligen. Men ändå. Det är svårt
Die Ana
2012-05-12 15:36:47Någon dag ska jag sluta vara viktfixerad. Ge blanka fan i vad det är för siffror. Inte ens ta reda på det.
Ännu kan jag inte det. Haf gått över "den magiska gränsen" och det är ÅNGEST!
Saari säger att det inte syns, så kanske det är, men jag KÄNNER det.
Jag blir så förbannat barnslig, helt lipig för något kilo, men jag kan inte hjälpa det.
Jag är ju inte direkt överviktig men jag känner mig som en ballong.
Skev hjärna, ja
Please die Ana
Skrämmande statistik
2011-12-15 20:49:22Sitter och läser på wikipedia om anorexi. Skulle bara kolla kriterier men fastnade såklart och läste vidare
Beräknat utifrån statistik tillfrisknar omkring 50% av de sjukdomsdrabbade helt, en tredjedel av dem blir förbättrade med tiden, medan ca. 20% förblir kroniskt sjuka.
Det är inte helt schyssta odds måste jag säga. Jag är inte helt frisk men jag är nog friskare än "förbättrad" i alla fall.
20% kroniker, det är skrämmande. Att så många sitter fast med sjukdomen för resten av sitt liv.
Sen att 10-20% dör till följd av sjukdomen.
Okej, jag fastnar lite vid siffror och statistik här men det är lite creepy att läsa om.
Jag kunde vara kroniskt sjuk. Haft ett totalt miserabelt liv.
Dött.
Jag kunde ha suttit där ensam, egotrippad och ful med min sjuka kropp, för att jag inte kunnat släppa anorexin.
Jag ville inte släppa först, men jag gjorde det.
Jag valde rätt väg och fick bli en av de 50%.
Sitter och läser på wikipedia om anorexi. Skulle bara kolla kriterier men fastnade såklart och läste vidare
"Beräknat utifrån statistik tillfrisknar omkring 50% av de sjukdomsdrabbade helt, en tredjedel av dem blir förbättrade med tiden, medan ca. 20% förblir kroniskt sjuka."
Det är inte helt schyssta odds måste jag säga. Jag är inte helt frisk men jag är nog friskare än "förbättrad" i alla fall.
20% kroniker, det är skrämmande. Att så många sitter fast med sjukdomen för resten av sitt liv.
Sen att 10-20% dör till följd av sjukdomen.
Okej, jag fastnar lite vid siffror och statistik här men det är lite creepy att läsa om.
Jag kunde vara kroniskt sjuk. Haft ett totalt miserabelt liv.
Dött.
Jag kunde ha suttit där ensam, egotrippad och ful med min sjuka kropp, för att jag inte kunnat släppa anorexin.
Jag ville inte släppa först, men jag gjorde det.
Jag valde rätt väg och fick bli en av de 50%.
Kan inte skriva mer om det nu. Måste smälta siffror.
Ibland blir det för stort, för äkta, för nära.
Aldrig igen ett korkat huvud på en pinne till kropp.
2011-12-04 12:34:18Jag vet att många som läst min låsta blogg eller bara pratat med mig senaste tiden är oroliga att jag är på väg ner i ätstörningsträsket igen.
"Jag skulle kunna göra vad som än krävs!" hade jag skrivit om en bild på "min drömkropp".
Visst är jag lite obekväm med min kropp just nu, det erkänner jag. Visst finnns det delar jag vill ändra på (=minska)men att svälta och/eller hårdträna är inte längre ett alternativ för mig.
Igår berättade Marielle saker för mig från min tid som riktigt sjuk, saker jag inte har något minne av. Hur jag hade betett mig. Det var skrämmande att höra och jag vill inte sätta mig i den sitiationen igen.
Jag tänker göra ett planerat matschema, med nyttig varierad kost. Jag tänker tillåta mig att äta godis och liknande när jag är sugen på det.
Jag tänker börja simma, max tre dagar i veckan.
Skulle detta inte funka, att jag börjar överdriva igen, att jag tränar på svält så avbryts det.
Ingen träning utan mat.
Aldrig igen ett korkat huvud på en pinne till kropp.
Aldrig igen "den som är förvirrad och maniskt rabblar upp saker om och om igen för att hjärnan går på högvarv för att den desperat använder reservbatteriet för att hitta någon slags näring." (Marielles ord).
NEJ!
"Jag skulle kunna göra vad som än krävs!" hade jag skrivit om en bild på "min drömkropp".
Visst är jag lite obekväm med min kropp just nu, det erkänner jag. Visst finnns det delar jag vill ändra på (=minska)men att svälta och/eller hårdträna är inte längre ett alternativ för mig.
Igår berättade Marielle saker för mig från min tid som riktigt sjuk, saker jag inte har något minne av. Hur jag hade betett mig. Det var skrämmande att höra och jag vill inte sätta mig i den sitiationen igen.
Jag tänker göra ett planerat matschema, med nyttig varierad kost. Jag tänker tillåta mig att äta godis och liknande när jag är sugen på det.
Jag tänker börja simma, max tre dagar i veckan.
Skulle detta inte funka, att jag börjar överdriva igen, att jag tränar på svält så avbryts det.
Ingen träning utan mat.
Aldrig igen ett korkat huvud på en pinne till kropp.
Aldrig igen "den som är förvirrad och maniskt rabblar upp saker om och om igen för att hjärnan går på högvarv för att den desperat använder reservbatteriet för att hitta någon slags näring." (Marielles ord).
NEJ!
When do you stop having an anorexic mind?
2011-11-12 20:09:47Så, mission accomplished. Jag har blivit av med mina extra seroquel-kilon.
Nu då?
Nu förjar den där fighten jag är så förbannat less på.
Fighten mot kilon, mot mat, mot skeva tankar.
Jag hade inte behövt gå ner de där extrakilona, inte för hälsans skull (eller utseendet egentligen) men för att stilla mitt sinne.
Men hur stillar jag mitt sinne nu då? Hur håller jag vikten stabil?
Jag har ingen aptit.
Jag sover för mycket men för dåligt.
Jag är askgrå i ansiktet. Vi kan ju konstatera att jag inte är någon direkt skönhet just nu.
Jag vill så gärna tro att allt kommer bli bättre när medicinutsättningen är över.
Behöver tro det.
När slutar man egentligen ha ett anorektiskt tänk?
Jag har inte bett om dessa tankar, igen.
Jag vill inte förstöra mej själv, igen.
Jag måste vända tankarna. Sluta stirra mej blind i spegeln för att leta något som inte finns.
Och för i helvete Mary, sluta romantisera skit i huvudet. det är inte vackert.
Jag är bara så trött. Så ända i i märgen trött.
Nu då?
Nu förjar den där fighten jag är så förbannat less på.
Fighten mot kilon, mot mat, mot skeva tankar.
Jag hade inte behövt gå ner de där extrakilona, inte för hälsans skull (eller utseendet egentligen) men för att stilla mitt sinne.
Men hur stillar jag mitt sinne nu då? Hur håller jag vikten stabil?
Jag har ingen aptit.
Jag sover för mycket men för dåligt.
Jag är askgrå i ansiktet. Vi kan ju konstatera att jag inte är någon direkt skönhet just nu.
Jag vill så gärna tro att allt kommer bli bättre när medicinutsättningen är över.
Behöver tro det.
När slutar man egentligen ha ett anorektiskt tänk?
Jag har inte bett om dessa tankar, igen.
Jag vill inte förstöra mej själv, igen.
Jag måste vända tankarna. Sluta stirra mej blind i spegeln för att leta något som inte finns.
Och för i helvete Mary, sluta romantisera skit i huvudet. det är inte vackert.
Jag är bara så trött. Så ända i i märgen trött.
2008
2011-10-10 18:05:57Ssk Helena gav mig en väldigt talande beskrivning om hur jag såg ut när jag kom in på psyket 2008. Det var lite av en chock för mig att höra.
"Ja, du hade en bröstkorg, sen kom ingenting. Efter det två utstickande höftben, vilket följdes av två pinnar, med ett mellanrum där det borde funnits muskler"
Direkt översatt: Du såg ganska jävlig ut.
Jag satt där helt häpen. Smal kanske jag var men det där?
Idag träffade jag min gamla terapeut och det där kom på tal.
-Kommer du ihåg att jag frågade dig om dig om ditt personnummmer?
-Uhm, nej?
-Det var då jag fattade beslutet att du skulle läggas in, du kunde inte alla siffror.
Detta är saker jag inte minns men ett bevis på hur mycket min hjärna hade lagt av. Jag kunde inte ens mitt eget personnummer!!
Känns lite skrämmande att höra dessa saker. jag tror helt enkelt inte jag förstod hur sjuk jag var. Jag vet att folk har berättat för mig att det var som att prata med en vägg. En vägg med ihåliga ögon.
En påminnelse om att jag aldrig vill dit igen!
"Ja, du hade en bröstkorg, sen kom ingenting. Efter det två utstickande höftben, vilket följdes av två pinnar, med ett mellanrum där det borde funnits muskler"
Direkt översatt: Du såg ganska jävlig ut.
Jag satt där helt häpen. Smal kanske jag var men det där?
Idag träffade jag min gamla terapeut och det där kom på tal.
-Kommer du ihåg att jag frågade dig om dig om ditt personnummmer?
-Uhm, nej?
-Det var då jag fattade beslutet att du skulle läggas in, du kunde inte alla siffror.
Detta är saker jag inte minns men ett bevis på hur mycket min hjärna hade lagt av. Jag kunde inte ens mitt eget personnummer!!
Känns lite skrämmande att höra dessa saker. jag tror helt enkelt inte jag förstod hur sjuk jag var. Jag vet att folk har berättat för mig att det var som att prata med en vägg. En vägg med ihåliga ögon.
En påminnelse om att jag aldrig vill dit igen!
Bilddagboken påminner
2011-08-02 15:59:51Idag, för tre år sedan satt jag hemma hos en kompis och drack vin. Idag, för tre år sen hade jag ett bmi på lite drygt 15 och tyckte jag var störst av alla.
För tre år sen var jag sjukare än nånsin.
Först nu ser jag hur jag såg ut. Jag ser hur mager jag var, jag ser smärtan i ögonen.
Jag kan se paniken genon mitt leende.
En påminnelse om att jag alrig vill dit igen.
En påminnelse om hun mycket jag kämpat sen dess.
Hur jag velat ge upp och återgå till den låga vikten.
En vanlig tanke var att "jamen nu vet jag ju att jag var smal vid den vikten, nu kan jag gå ner till det å stanna".
Så funkar det ju inte, det vet jag.
"you can never be too thin"
Bullshit!
Jag kämpar fortfarande mot anoreximonstret men det går lättare nu än för bara något år sen.
Jag har ett sundare tankesätt som inte störs lika lätt av anorektiska tankar, men det är en evig kamp. Dock en kamp jag inte tänker ge upp.
Lägger upp bilden som startade detta. Jag är medveten om att den KAN vara triggande så scrolla neråt om ni känner att ni fixar det.
För tre år sen var jag sjukare än nånsin.
Först nu ser jag hur jag såg ut. Jag ser hur mager jag var, jag ser smärtan i ögonen.
Jag kan se paniken genon mitt leende.
En påminnelse om att jag alrig vill dit igen.
En påminnelse om hun mycket jag kämpat sen dess.
Hur jag velat ge upp och återgå till den låga vikten.
En vanlig tanke var att "jamen nu vet jag ju att jag var smal vid den vikten, nu kan jag gå ner till det å stanna".
Så funkar det ju inte, det vet jag.
"you can never be too thin"
Bullshit!
Jag kämpar fortfarande mot anoreximonstret men det går lättare nu än för bara något år sen.
Jag har ett sundare tankesätt som inte störs lika lätt av anorektiska tankar, men det är en evig kamp. Dock en kamp jag inte tänker ge upp.
Lägger upp bilden som startade detta. Jag är medveten om att den KAN vara triggande så scrolla neråt om ni känner att ni fixar det.
Looking back, again
2011-06-28 12:33:43Jag slökollade på Dr Phil igår och insåg att det handlade om två familjer med anorektiska döttrar.
Varningsflaggan dök upp, borde jag titta?
Kände att det kunde funka.
Att höra om familjernas sorg, ångest och vanmakt gjorde ont i mej. Hur alla påverkas av sjukdomen, inte bara en själv.
Man blir så förbannat egoistisk av sjukdomen, man ser bara sej själv. Det går inte att ta in att folk omkring en också lider.
Att se den ena tjejens alltför magra kropp påverkade mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kände sorg och äckel.
Det är inte vackert, alls. Det är bara tragiskt att det blivit ett ideal, att så många strävar efter att få en sådan kropp.
När jag såg det kunde jag bara tänka på hur fruktansvärt dåligt jag mådde när jag var som magrast. Hur min hjärna inte fungerade, hur min kropp inte samarbetade med mej.
Det är inte värt det.
Att bryta sej loss från sjukdomen är inget man gör över en dag, det tar tid.
Dessa tjejer hade slagits mot sjukdomen i tio år.
Tio år!
Men ideal, ja. Tyvärr är det ju så, "Thinnner is the winner".
Ett tag i alla fall. När man fått den där magra kroppen man önskat sej så mår man så pass dålig och har en sån skev verklighetsuppfattning att man bara ser en stor kropp.
Man klämmer sej i huden och hjärnan omvandlar det till enorma mängder fett.
Det är sorgligt att minnas tillbaka. Såhär med facit i handen så var det inte värt allt slit, alla ångest, alla sömnlösa nätter. Den kontroll över min kropp jag hade i början var som bortblåst.
Klistrar in ett citat från min dagbok under den tiden
”men det skrämmer mej ändå lite hur fruktansvärt stark ana har blivit. Vilken jävlas makt hon har. HON skrämmer livet ur mej. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Det var JAG som skulle ha kontrollen, inte Ana. ANOREXISKIT! Som jag ändå inte kan leva utan"
Hittade ett annat citat som får mej att förstå att jag måste ha dissocierat lite på den tiden också. Då visste jag inte vad det var, men jag visste att jag hade skapat Mary av en anledning.
”Lilla maria vill sova så får dumma äckliga mary vara uppe och göra vad hon vill. skitunge”
Kontentan av det hela är jag känner mej otroligt glad över att jag kommit så pass långt.
Jag har övervunnit den mest dödliga psykiska sjukdomen. Jag har en fungerande kropp och ett realtivt fungerande psyke när det gäller mat.
Jag förstår att jag behöver äta.
Varningsflaggan dök upp, borde jag titta?
Kände att det kunde funka.
Att höra om familjernas sorg, ångest och vanmakt gjorde ont i mej. Hur alla påverkas av sjukdomen, inte bara en själv.
Man blir så förbannat egoistisk av sjukdomen, man ser bara sej själv. Det går inte att ta in att folk omkring en också lider.
Att se den ena tjejens alltför magra kropp påverkade mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kände sorg och äckel.
Det är inte vackert, alls. Det är bara tragiskt att det blivit ett ideal, att så många strävar efter att få en sådan kropp.
När jag såg det kunde jag bara tänka på hur fruktansvärt dåligt jag mådde när jag var som magrast. Hur min hjärna inte fungerade, hur min kropp inte samarbetade med mej.
Det är inte värt det.
Att bryta sej loss från sjukdomen är inget man gör över en dag, det tar tid.
Dessa tjejer hade slagits mot sjukdomen i tio år.
Tio år!
Men ideal, ja. Tyvärr är det ju så, "Thinnner is the winner".
Ett tag i alla fall. När man fått den där magra kroppen man önskat sej så mår man så pass dålig och har en sån skev verklighetsuppfattning att man bara ser en stor kropp.
Man klämmer sej i huden och hjärnan omvandlar det till enorma mängder fett.
Det är sorgligt att minnas tillbaka. Såhär med facit i handen så var det inte värt allt slit, alla ångest, alla sömnlösa nätter. Den kontroll över min kropp jag hade i början var som bortblåst.
Klistrar in ett citat från min dagbok under den tiden
”men det skrämmer mej ändå lite hur fruktansvärt stark ana har blivit. Vilken jävlas makt hon har. HON skrämmer livet ur mej. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Det var JAG som skulle ha kontrollen, inte Ana. ANOREXISKIT! Som jag ändå inte kan leva utan"
Hittade ett annat citat som får mej att förstå att jag måste ha dissocierat lite på den tiden också. Då visste jag inte vad det var, men jag visste att jag hade skapat Mary av en anledning.
”Lilla maria vill sova så får dumma äckliga mary vara uppe och göra vad hon vill. skitunge”
Kontentan av det hela är jag känner mej otroligt glad över att jag kommit så pass långt.
Jag har övervunnit den mest dödliga psykiska sjukdomen. Jag har en fungerande kropp och ett realtivt fungerande psyke när det gäller mat.
Jag förstår att jag behöver äta.
In the looking glass
2011-06-17 16:13:36Kalla mej svag, kalla mej dum, skrik, skäll, slå mej, gör VAD FAN NI VILL, men nu väljer jag anorexin.
Den kommer aldrig att lämna mej helt ändå så varför i helvete hålla på att plåga sej själv hela tiden?
Har vidtagit vissa åtgärder redan, men skit i det ni.
Jag lägger ner mitt sk "friska liv" (som om nån nånsin trodde på det, hah).
2009-02-03
Jag minns fortfarande när jag skrev detta, hur jag kände, vad jag tänkte.
Anorexin kändes så djupt rotad att det inte fanns en chans att vinna över den, varför ens kämpa?
Trots det ville jag ju inte ge upp helt, det kan jag ju inte, jag vet uppenbarligen inte hur man gör så jag valde en plats på psykavdelningen.
Spenderade den tiden med att analysera mina egna tankar, försöka förstå varför jag var så fäst vid min svält, varför det var min strategi.
Att analysera sej själv är inte det lättaste, man kan bli helt ställd över hur man ens tänker, man anade aldrig att ens egna tankar kunde vara så otroligt skeva.
Här sitter jag i alla fall, drygt två år senare med en normalvikt, relativt friska tankar och mycket mer hopp än då. Jag har ett liv igen, jag har orken, motivationen.
Det har inte kommit gratis, jag inte äkt räckmacka in på friskhetens bana. Jag har fått kämpa, som alla andra som tagit sej ur en ätstörning eller annat destruktivt beteende.
Som jag har kämpat, fallit, slagit mej blodig men ändå rest på mej igen.
Jag öppnade mej och tog emot den hjälp jag blev erbjuden, jag slutade spotta psykiatrin i ansiktet. Framför allt slutade jag väl spotta mej själv i ansiktet.
Att förstår varför man har vissa beteenden kan vara ganska skrämmande, för det betyder att man måste ändra på saker man inte har en aning om hur man ska ändra på. Självanalys igen.
Det är svårt, men värt.
Jag är väldigt glad över hur pass långt jag kommit på den fronten.
Som jag skrev till Marielle så är det nog den bedrift jag är mest stolt över, att ha kickat anorexins röv.
Självklart smyger sej tankarna på ibland, men det är nog något jag får leva med. Jag kan hantera dem bättre nu, de tar inte över och jag är inte längre styrd av min ätstörning.
Nu ska jag bara få tummen ur och sätta beviset på min kropp, permanent i bläck, som en trofé men även som en påminnelse att inte gå tillbaka till det som var.
Den kommer aldrig att lämna mej helt ändå så varför i helvete hålla på att plåga sej själv hela tiden?
Har vidtagit vissa åtgärder redan, men skit i det ni.
Jag lägger ner mitt sk "friska liv" (som om nån nånsin trodde på det, hah).
2009-02-03
Jag minns fortfarande när jag skrev detta, hur jag kände, vad jag tänkte.
Anorexin kändes så djupt rotad att det inte fanns en chans att vinna över den, varför ens kämpa?
Trots det ville jag ju inte ge upp helt, det kan jag ju inte, jag vet uppenbarligen inte hur man gör så jag valde en plats på psykavdelningen.
Spenderade den tiden med att analysera mina egna tankar, försöka förstå varför jag var så fäst vid min svält, varför det var min strategi.
Att analysera sej själv är inte det lättaste, man kan bli helt ställd över hur man ens tänker, man anade aldrig att ens egna tankar kunde vara så otroligt skeva.
Här sitter jag i alla fall, drygt två år senare med en normalvikt, relativt friska tankar och mycket mer hopp än då. Jag har ett liv igen, jag har orken, motivationen.
Det har inte kommit gratis, jag inte äkt räckmacka in på friskhetens bana. Jag har fått kämpa, som alla andra som tagit sej ur en ätstörning eller annat destruktivt beteende.
Som jag har kämpat, fallit, slagit mej blodig men ändå rest på mej igen.
Jag öppnade mej och tog emot den hjälp jag blev erbjuden, jag slutade spotta psykiatrin i ansiktet. Framför allt slutade jag väl spotta mej själv i ansiktet.
Att förstår varför man har vissa beteenden kan vara ganska skrämmande, för det betyder att man måste ändra på saker man inte har en aning om hur man ska ändra på. Självanalys igen.
Det är svårt, men värt.
Jag är väldigt glad över hur pass långt jag kommit på den fronten.
Som jag skrev till Marielle så är det nog den bedrift jag är mest stolt över, att ha kickat anorexins röv.
Självklart smyger sej tankarna på ibland, men det är nog något jag får leva med. Jag kan hantera dem bättre nu, de tar inte över och jag är inte längre styrd av min ätstörning.
Nu ska jag bara få tummen ur och sätta beviset på min kropp, permanent i bläck, som en trofé men även som en påminnelse att inte gå tillbaka till det som var.
Always in the back of my mind
2011-03-13 15:52:30When she embraces
Your heart turns to stone
She comes at night when you're all alone
And when she whispers
Your blood shall run cold
You'd better hide before she finds you
Whenever she is raging
She takes a life away
Haven't you seen
Haven't you seen
The ruins of her world
Your heart turns to stone
She comes at night when you're all alone
And when she whispers
Your blood shall run cold
You'd better hide before she finds you
Whenever she is raging
She takes a life away
Haven't you seen
Haven't you seen
The ruins of her world
Prata om B men hoppar över A
2011-02-28 19:47:25Jao, nu ska jag återigen göra en sån där "uthängning". Bilden under är en printscreen från Jacquelines blogg, där jag diskuteras i kommentarsfältet. Och detta fick mej att fundera lite.
Javisst, jag skriver väldigt gärna om mitt liv som friskARE(helt frisk, blir man det?) men HUR ska jag kunna skriva om livet som frisk när sjukdomen inte får nämnas?
Så jag ställer frågan till er. Är ni minsta intresserade av att veta hur mitt liv och min kamp mot -cencuuuur- ser ut nu?
Att skriva ut vikt och mått är dessutom något jag inte gör, enda gången det förekom var under min "ätstörningshistoria" och det var definitivt inte för att romantisera som jag blev mer eller mindre anklagad för, det var helt enkelt den nakna sanningen om just MIN resa ner i träsket.
Det tycks finnas ganska många lagar och regler som gäller för att ens få skriva OM SEJ SJÄLV och jag känner att denna "blogg-kommentarsfält-sandlådementalitetskrig börjar bli a tad too much
ett VIKT-igt inlägg
2011-02-26 12:56:10För att fortsätta skriva lite utifrån vissa kommentarer jag har fått så kom jag in på det här med vikt, storlek, ideal, ätstörningar och det träsket.
Media matar oss fulla med en felaktig bild om vad som är normalt, hur en smal människa ska se ut. Tänk Top model tex, där en tjej med storlek 36 eller mer räknas som plus size. Ursäkta? 36 är väl ändå fullt normalt?
TV'n spottar ur sej reklam om olika dieter, bantningspiller etc, visar upp perfekta (host host) kroppar, "så här ska du se ut" ochd et är inte okej.
Sen vikt. Vikten är inte viktig, för att ordvitsa lite.
Det känns ganska absurd att man måste kommit ner i en speciell vikt/bmi för att räknas som ätstörd. Räcker inte en helt skev bild angående mat och kropp? Ska man verkligen behöva svälta ner sej till noll gram för att få en adekvat hjälp?
Som osäker tonåring som inte riktigt hittat sej själv är det lätt att följa det man ser, det man får inpräntat genom media och på så sätt fastna i en ätstörning av någon form.
En ätstörning, av alla slag kan vara dödlig!
Något jag tänkte på nyligen är det faktum att vid långt gången svält förvandlas kroppen till kannibal och börjar äta av sej själv. Människroppen är ändå ganska smart på så sätt att den tar av sej själv för att överleva men att det givetvis leder till ibland permanenta skador, ibland så allvarliga att det faktiskt leder till döden.
Kroppen börjar med att bryta ner muskler. HJÄRTAT ÄR EN MUSKEL!
Jag önskar att media kunde börja förmedla en vettigare syn på ideal istället för hur det ser ut nu. Lägg ner program som Top Model, Biggest Loser (snacka om vikthets, även om det är för deras välbefinnande).
Satsa på att lära unga människor att det är vackert att vara välmående i stället för pinnsmal.
En nittonårig kvinna ska inte se ut som en tolvårig pojke.
(Ja, jag är fullt medveten om att det finns människor som är extremt smala, med raka höfter, små bröst etc utan att ha svält sej dit.)
Jag skyller inte alla ätstörningar på media, givetvis inte, det finns mycket andra orsaker till en ätstörning.
Min egen har tex inget med media att göra men givetvis har det inte underlättat tillfrisknandet när Tyra Banks står och ylar om att strl 36 är PLUS SIZE!!
Detta blev kanske aningens svamligt och lite långt men det kändes viktigt att skriva iaf.
Media matar oss fulla med en felaktig bild om vad som är normalt, hur en smal människa ska se ut. Tänk Top model tex, där en tjej med storlek 36 eller mer räknas som plus size. Ursäkta? 36 är väl ändå fullt normalt?
TV'n spottar ur sej reklam om olika dieter, bantningspiller etc, visar upp perfekta (host host) kroppar, "så här ska du se ut" ochd et är inte okej.
Sen vikt. Vikten är inte viktig, för att ordvitsa lite.
Det känns ganska absurd att man måste kommit ner i en speciell vikt/bmi för att räknas som ätstörd. Räcker inte en helt skev bild angående mat och kropp? Ska man verkligen behöva svälta ner sej till noll gram för att få en adekvat hjälp?
Som osäker tonåring som inte riktigt hittat sej själv är det lätt att följa det man ser, det man får inpräntat genom media och på så sätt fastna i en ätstörning av någon form.
En ätstörning, av alla slag kan vara dödlig!
Något jag tänkte på nyligen är det faktum att vid långt gången svält förvandlas kroppen till kannibal och börjar äta av sej själv. Människroppen är ändå ganska smart på så sätt att den tar av sej själv för att överleva men att det givetvis leder till ibland permanenta skador, ibland så allvarliga att det faktiskt leder till döden.
Kroppen börjar med att bryta ner muskler. HJÄRTAT ÄR EN MUSKEL!
Jag önskar att media kunde börja förmedla en vettigare syn på ideal istället för hur det ser ut nu. Lägg ner program som Top Model, Biggest Loser (snacka om vikthets, även om det är för deras välbefinnande).
Satsa på att lära unga människor att det är vackert att vara välmående i stället för pinnsmal.
En nittonårig kvinna ska inte se ut som en tolvårig pojke.
(Ja, jag är fullt medveten om att det finns människor som är extremt smala, med raka höfter, små bröst etc utan att ha svält sej dit.)
Jag skyller inte alla ätstörningar på media, givetvis inte, det finns mycket andra orsaker till en ätstörning.
Min egen har tex inget med media att göra men givetvis har det inte underlättat tillfrisknandet när Tyra Banks står och ylar om att strl 36 är PLUS SIZE!!
Detta blev kanske aningens svamligt och lite långt men det kändes viktigt att skriva iaf.
She's a machine
2011-02-16 19:18:56Till alla små pro-anas som fortfarande/ännu lever i den mjuka vackra idyllen om att anorexi är ett glamouröst sätt att leva vill jag dela med mej av ett klockrent citat från Alice in videolands låt She's a machine:
it's just a matter of time
beore she fucks up your mind
beore she fucks up your mind
Jajuste.
(sen vill jag tillägga att jag innerligt hoppas att pro-ana trenden dör ut, FORT)
(sen vill jag tillägga att jag innerligt hoppas att pro-ana trenden dör ut, FORT)
snart
2011-02-10 12:50:33
Stop following me
2011-01-13 18:07:36
Häromnatten drömde jag (igen!) att jag var (aktiv) anorektiker. Varenda känsla kom tillbaka, på gott och ont. Inte bara känslan av den där kontrollen man strävar efter utan även hur svag jag var, hur jag kämpade för att dölja det.
Tyvärr(!?) kom jag inte undan folket omkring mej, hur de vakade, frågade, tjatade. Allt det där som man får utstå.
För att göra detta kort så vaknade jag med känslan av att vara väldigt glad över att den perioden i mitt liv är över. Jag minns att jag i drömmen var väldigt nöjd över att ha en sån smal, benig kropp men i verkligheten är det inte alls lika charmigt. Eller vackert. I verkligheten kan man oftast inte ens se ATT man är smal. Jag kunde iaf inte det. Jag vill aldrig tillbaka dit och kämpar dagligen för att det inte ska bli så.
A reminder to myself:
This is my year!
starving for perfection?
2010-12-18 12:20:26Just Starving for perfection är ju alla pro-anas slagord. En gång i tiden klingade det väldigt vackert i mina öron också.
Jag har lärt mej, den hårda vägen att något sådant inte finns. Ju mer du svälter desto längre ifrån perfektion kommer man.
För det första, hur vackra är benknotor som nästan kommer igenom huden? Hur vackert är blå hud, ihåliga ögon och hår på ryggen?
Hur perfekt känner man sej när man inte orkar ta sej ur sängen?
Var finns det perfekta i att inte kunna umgås med sina vänner, att inte ens kunna föra ett normalt samtal för hjärnan inte fungerar pga näringsbrist.
Var finns perfektionen i detta?
Tänk sen: en fungerande kropp med en normal hälsosam vikt. Ett fungerande minne, en ork som håller hela dagen, normalfärgad hud och en kroppstemperatur på runt 36 grader.
Ett socialt liv med en fungerande vardag.
Skulle ni inte hellre ta det än en benig kropp?
När man är fast i sjukdomen är det givetvis svårt att se detta, man tycker ju själv att man inte alls offrar något, det finns inget som är så viktigt som att gå ner i vikt och få den där "perfekta kroppen", för svälter man bort alla oönskade kilon försvinner även allt det "onda".
Jo tjena.
Jag önskar jag kunde få alla att förstå att DET INTE ÄR VÄRT DET!
Anorexi är inte en lösning på ett problem. Eller jo, visserligen, det kan det vara, men det blir bara ett större problem.
Kanske blev lite virrigt här nu, men det jag vill ha sagt är att "starving for perfection" är bullshit!
Jag har lärt mej, den hårda vägen att något sådant inte finns. Ju mer du svälter desto längre ifrån perfektion kommer man.
För det första, hur vackra är benknotor som nästan kommer igenom huden? Hur vackert är blå hud, ihåliga ögon och hår på ryggen?
Hur perfekt känner man sej när man inte orkar ta sej ur sängen?
Var finns det perfekta i att inte kunna umgås med sina vänner, att inte ens kunna föra ett normalt samtal för hjärnan inte fungerar pga näringsbrist.
Var finns perfektionen i detta?
Tänk sen: en fungerande kropp med en normal hälsosam vikt. Ett fungerande minne, en ork som håller hela dagen, normalfärgad hud och en kroppstemperatur på runt 36 grader.
Ett socialt liv med en fungerande vardag.
Skulle ni inte hellre ta det än en benig kropp?
När man är fast i sjukdomen är det givetvis svårt att se detta, man tycker ju själv att man inte alls offrar något, det finns inget som är så viktigt som att gå ner i vikt och få den där "perfekta kroppen", för svälter man bort alla oönskade kilon försvinner även allt det "onda".
Jo tjena.
Jag önskar jag kunde få alla att förstå att DET INTE ÄR VÄRT DET!
Anorexi är inte en lösning på ett problem. Eller jo, visserligen, det kan det vara, men det blir bara ett större problem.
Kanske blev lite virrigt här nu, men det jag vill ha sagt är att "starving for perfection" är bullshit!
ätande å sånt
2010-11-23 13:40:25Jag insåg just hur vissa delar av sjukdomen fortfarande har viss effekt på mej, vilka sviter som sitter kvar utan att jag egentligen tänker på det.
Jag frågade Saari vad hon ville äta till middag för jag snart ska åka och handla och får svaret "spelar ingen roll, bara det blir rejäla måltider"
Jahaja, inget som en normal människa skulle reagera nämnvärt över utan skulle visslandes fortsätta med sin shoppinglista.
Jag stannade mitt i ett andetag och hjärtat slog dubbelvolt.
Rejäl måltid? Vad är det? Och av vad? HUR? VAD?
Jag inser att jag ännu inte har speciellt stor koll på det där.
Det kan vara svårt för mej att ta in att inte alla människor äter en macka till middag och är glada och nöjda.
Ibland är det så svårt för mej att förstå hur människor styrs av mat och hunger.
"men vaddå, måste du äta nu, vi ska ju åka med bussen"
Ja Mary, folk äter när de är hungriga. Och ja Mary, folk äter mer än en gång per dag och det är fullt normalt.
Nej Mary, folk låter inte bli att äta för att bussen går juuust nu, istället väntar man fint på nästa buss då man fått mat i magen.
Jag vill oxå bli normal. Ehrm, ja gällande mat förstås. Jag vill få in i mitt huvud hur ett normalt ätande ska se ut för det tycks falla bort lika fort som jag lärt mej det.
Lika bra är jag fortfarande på att ignorera hunger, av ren vana. Man ska inte äta bara för att magen vill det.
Banka in i huvudet på mej att det är just precis DET MAN SKA.
Ni anar inte hur less jag är på denna sjukdom.
Alla tankar runtomkring och den snedvridna synen på allt är så mycket värre än själva svälten. Eller nej, kanske inte, men det sitter ju kvar bra mycket längre och det är svårt att lära sej ett nytt tankesätt.
Känns som jag omedvetet halkat ner nåt steg gällande ätstörningen. Dags att klättra uppåt igen.
Jag frågade Saari vad hon ville äta till middag för jag snart ska åka och handla och får svaret "spelar ingen roll, bara det blir rejäla måltider"
Jahaja, inget som en normal människa skulle reagera nämnvärt över utan skulle visslandes fortsätta med sin shoppinglista.
Jag stannade mitt i ett andetag och hjärtat slog dubbelvolt.
Rejäl måltid? Vad är det? Och av vad? HUR? VAD?
Jag inser att jag ännu inte har speciellt stor koll på det där.
Det kan vara svårt för mej att ta in att inte alla människor äter en macka till middag och är glada och nöjda.
Ibland är det så svårt för mej att förstå hur människor styrs av mat och hunger.
"men vaddå, måste du äta nu, vi ska ju åka med bussen"
Ja Mary, folk äter när de är hungriga. Och ja Mary, folk äter mer än en gång per dag och det är fullt normalt.
Nej Mary, folk låter inte bli att äta för att bussen går juuust nu, istället väntar man fint på nästa buss då man fått mat i magen.
Jag vill oxå bli normal. Ehrm, ja gällande mat förstås. Jag vill få in i mitt huvud hur ett normalt ätande ska se ut för det tycks falla bort lika fort som jag lärt mej det.
Lika bra är jag fortfarande på att ignorera hunger, av ren vana. Man ska inte äta bara för att magen vill det.
Banka in i huvudet på mej att det är just precis DET MAN SKA.
Ni anar inte hur less jag är på denna sjukdom.
Alla tankar runtomkring och den snedvridna synen på allt är så mycket värre än själva svälten. Eller nej, kanske inte, men det sitter ju kvar bra mycket längre och det är svårt att lära sej ett nytt tankesätt.
Känns som jag omedvetet halkat ner nåt steg gällande ätstörningen. Dags att klättra uppåt igen.
ett livsmål
2010-10-20 20:27:54Ett av mina livsmål, som säkerligen ligger långt fram i tiden är att kunna göra denna tatuering och faktiskt känna rätten att bära den.
One day. jag vill tro på det
One day. jag vill tro på det
Tatueringen heter NEDA.
NEDA är en förkortning av National Eating Disorders Association, och tatueringen på bilden är deras symbol.
Tatueringen står för Recovery (tillfrisknad)
info från Joanna
