I traded everything...
2010-10-01 
15:53:12
"I traded everything that I love for this one thing"
(från Falling inside the black) är den ultimata beskrivningen av min tid med anorexi.
Skitsamma om jag inte orkar träffa mina vänner, jag har min svält.
So what om jag gör mina nära och kära oroliga, jag har min svält.
Trist att jag inte kan vara med på saker, men jag har min svält
Jobbigt att jag bara ljuger och sviker, men jag har ju min svält.
Jag bytte bort allt mot att få svälta. Anorexin gjorde mej sjukligt egotrippad. Även om jag kunde få dåligt samvete över ljugandet, svikandet, ignorerandet så var det inte tillräckligt för att sluta. Svälten var viktigare, starkare.
Jag blir ledsen av att tänka på det, hur sjukt beteende man hade.
Jag kunde helt enkelt inte göra saker eftersom jag inte hade energi till något, men jag kunde inte heller förändra det. Eller ja, rent ärligt, jag VILLE inte heller. Var nog där det satt fast mest till en början. Jag såg inte anorexin som ett problem så varför förändra? Det var min grej, min stöttepelare.
"You were my source of strength"
Sorligt....
give it to me (8)15 september
2010-09-15 07:37:03
Nu är det alltså två hela år sedan jag fick mej egen säng på tvåans psykavdelning. En klart omtumlande tid men en vändpunkt i mitt liv.
Jag åt lite mat, utan att dö. Ju mer jag ökade portionerna desto mer trodde jag att jag skulle dö. Eller iaf bli smällfet, men jag var fortfarande underviktig när jag fick lämna avdelningen, trots all mat. Tänk, man blir inte dinosaurietjock av en smörgås. It's all in your head.
För i mitt huvud VAR jag verkligen asfet. När jag vid andra invägningen hade gått ca 2,5 kg var jag redo att skriva ut me. Att jag hade varit extremt uttorkad när jag kom in och nu hade fyllt på en hel del vatten fanns inte medräknat i den sk logiken. Det var 2.5 kilo fett, rakt på min kropp.
Nåja, planen var inte att skriva om du utan om NU.
i efterhand är jag sjukt tacksam för attt Mia fick in mej på avdelningen, det sa jag tillåmed till henne förra året. Jag hade inte lyckas komma dit jag är nu utan den hjälpen.
Ok, helt fantastisk hjälp fick jag väl egentligen. Jag fick stöd och pepp att äta upp måltiderna, vid det tillfället då jag kräktes upp den fick jag vak en timme efter måltiden men ingen pratade något om VARFÖR?
Inte ens min kontaktperson har varit inne och nosat på det så mycket, så det är saker jag fått klura ut själv.
Off-topic igen. Det som hänt senaste åren är att jag bitvis har en sundare inställning till både mat och min kropp.
Visst finns det dagar då jag tycker att jag är för stor. Detta är en sådan dag, det är så lätt att falla och börja tänka på hur man såg ut för två år sedan och faktikst glömma bort hur pass illa det var. Huvudet vill forma minnet till enbart en fin (?!?!) kropp. JO, för så minns jag den. Fin, men lite för stor.
Jisses, man kan ju bli ledsen bara att att skriva orden. Det är så mycket sjukt i det hela.
Jag har iaf kommit en bra bit på vägen, vilket tyvärr fäller krokben för mej ibland. Jag kan känna att jag blivit "frisk" för fort (helt frisk är jag inte), men jag vet att det bara är anorexins ord som hånar mej, att jag borde hållit fast vid henne längre.
Tänker jag logiskt så är jag glad över vad jag åstadkommit på två år.
Bortsett från rent kroppsmässigt så är nog den största förändring mitt sätt att se på anorexi. Det är inte längre något vackert, speciellt, nåt man vill åstadkomma för att känna att man har makten.
För vilken makt har man egentligen när man konstant har ett monster i skallen som skriker å bråkar, sätter upp regler etc. Sådär överdrivet charmigt är det ju inte, men inte för den saken skull helt lätt att bryta. Anorexins klor sitter hårt.
Men nu ska jag bara tänka framåt. Den tiden har varit, jag kämpar för att inte hamna där igen och jag glädjs över dessa två år som jag fick. Jag tror inte jag hade klarat mer än ett år till om inte hjälpen hade kommit.
Päjs out
ett försvar
2010-09-13 16:30:30Sanningen är det att det egentligen bara är ett försvar. Okej, ska erkännas att jag aldrig skulle få för mej att ge mej ut och springa, känns übertrist, men att svettas nån timme på gymmet skulle jag hemskt gärna göra.
Problemet är jag ännu inte kan.
Första gången jag började träna på gym var 2004. Det slog slint. Totalt. Jag tränade iaf två timmar VARJE dag, utan att direkt fylla på med vettig mat efteråt. Eller innan för den delen.
Jag blev skogstokig. Spelade ingen roll om magen skrek av smärta, 500 situps skulle göras.
Benen vek sej under mej, jag skulle cykla klart min halvmil. Eller mil om det var bestämt så.
Träningen upphörde iom att jag flyttade till Göteborg och låg på is ett tag, förutom ett par promenader om dagen till en början.
Jag återupptog träningen kring 2006, i form av gym och simning, men det blev ungefär samma då. Jag tog i för mycket. De dagar de inte blev någon träning var ÅNGEST. Rastlösheten kröp i mej.
Att ha det så tar bort det roliga i att träna, det finns inget nöje i att tvångsträna.
Just därför måste jag vänta tills jag verkligen känner att jag är redo.
Som det är nu så kan de sjuka tankarna gå igång bara av en slitig dag på jobbet. "ahmen, nu har jag släpat runt sjuttio ton lådor och sprungit runt som en tjackad iller, vad dumt att förstöra det med att äta".
Det SKA inte kännas så. Jag VILL inte känna så.
Ska man träna ska man göra det i normal mängd OCH fylla på med energi.
Som säkert alla vet så bryter man bara ner kroppen genom att träna under svält.
Man vill gärna lura sej själv och tro att man förbränner massor med fett på det sättet men det är muskler som åker. Först och främst.
Jag längtar efter den dagen så jag kan gå in på ett gym, träna tills jag blir lagom slut, gå hem, äta mat och känna mej nöjd till nästa gång, sisådär kanske två dagar senare.
Att succesivt kunna bygga upp ett träningstempo som funkar för MEJ och inte för min sjuka hjärna.
Jag hoppas att dagen kommer snart, men vill ändå inte ha för bråttom.
Babysteps
bilderna får tala
2010-08-25 10:50:06
Det är så lätt ibland...
2010-08-11 11:24:41
Kommer ni ihåg när jag skrev detta?
Det är så förbannat lätt att känna så när man är på topp. Så lätt att håna sjukdomen när man känner sej stark.
Så lätt att känna.Aldrig mer!
När sjukdomen sen smyger sej på en och man får en redig käftsmäll känner man sej inte så stark längre. De flesta gånger kan man resa sej upp och tänka "I'm better than you" men så finns det gånger när man blir riktigt golvad.
När det blir en kamp att resa sej igen. När man inte vet om man vill resa på sej. När den enklaste utvägen är att ligga kvar på marken och bara ta emot slagen, alla vackra ord om svält.
Tro mej, sjukdomen kan allt om att få det att låta vackert, fast sanningen är så helt igenom ful.
Jag tänker aldrig romantisera anorexi eller andra ätstörningar, jag vet att det inte är vackert, men orden i huvudet klingar fint i början.
Jag har alltid sagt att jag inte tror att man kan bli helt fri från en ätstörning men att man kan styra den istället föratt bli styrd. Det tror jag fortfarande och jag hade bra kontroll över den.
Den fanns bara i bakhuvudet, mumlade till ibland, jag kunde trycka på ljudlös.
Tills nu.
Nåja, jag ska inte gå in på mer om det.
Men jag känner mej inte så kaxig längre
Mary stomped Ana's ass
2010-03-19 12:26:13
Igår tog jag bort min blogg under kategorin anorexi på bloggtoppen eftersom jag känner att det inte längre är vad denna blogg handlar om eller ens innehåller mycket av.
Visst finns det matdemoner kvar i mitt liv och det kommer det säkert göra under en lång tid men det är inget som styr mej eller ens känns som ett stort problem längre.
Det är iaf inget jag vill skriva om mycket numera eftersom det inte känns vidare relevant.
Och aldrig mer tänker jag låta den idiotiska sjukdomen styra mitt liv och ta allt som är nåt värt ifrån mej.
(lägger jag nu detta inlägg i ordbajs eller ätstörningen?)
bättre sent än aldrig, right?
2010-02-27 16:13:03Var tror du att du hade varit idag om du inte drabbats av anorexi?
Jahadu, miljonfrågan ja.
Och vart börjar jag svara?
Ätstörningen har ju varit en del av mitt liv så länge, det är svårt att sätta fingret på när den egentligen blev ett problem. Ja, såklart att den alltid har varit ett problem, men när det blev för mycket.
Jag tror som så, att hade jag inte blivit så sjuk som jag blev under 2008 hade jag nog startat med arbetsträning tidigare, kanske redan för ett år sedan, men svårt att spekulera i.
Det är så mycket som jag tror skulle ha varit annorlunda egentligen, fast ändå kanske inte. Jag vet inte vad som är sviter av sjukdomen och vad som hör till annat.
Vissa relationer hade säkert varit mycket bättre, men vissa hade ju inte funnits alls.
OM jag nu ska se något positivt i det hela så tror jag att jag på ett bättre sätt lärt mej hur jag själv funderar.
Men jaha, nu skulle vi ju prata om vad som hade hänt och det INTE varit såhär.
Egentligen är ju mitt enkla svar:Jag vet inte.
Jag kan inte veta det, men klart att det finns funderingar.
Jag tror helt enkelt bara att jag skulle ha kommit en bit längre i min arbetspraktik, kanske inte längre vara sjukskriven.
Eller så hade jag blivit bulimiker elller något.
Det här var svårare att svara på än jag trodde. Hm, nåja jag får spåna mer på det och så kanske jag utvecklar detta svar mer vid annat tillfälle.
new eyes, not working
2010-01-14 15:33:26Jag ser det inte.
Smal, jovars.
Mager? Nej?
Samtidigt vet jag bättre, jag vet att jag var för smal.
Men jag ser det inte.
Jag vill också se med andras ögon.
Jag vill se verkligheten
två val
2009-11-28 00:00:17
Faan vad jag önskar att det var enkelt att tänka så!
Why, Ana?
2009-11-27 15:19:53Plupp brukar skriva om "monstret under sängen" och jag har faktiskt ett sånt. Ett svart, platt, fyrkantigt konster, även kallad våg. Jag brukar oftast undvika monstret men när logiken och vettet är totalt utslaget så hör jag endast dess lockrop och genast står jag där och studerar siffrorna.
Jag vill dock tillägga att det är helt normala siffror, mycket väl anpassad till längd och ålder.
Logiskt sett alltså.
Idag är det fullkomligt vidriga siffror.
Man kan ju med säkerthet säga att den ack så hatade sjukdomen inte helt har släppt taget om mej. Det tror jag iofs aldrig den kommer göra helt heller, det får jag acceptera. Jag måste lära mej hantera den bara, jag måste ha kontrollen, den får inte kontrollera mej.
Det är dock inte så lätt alla dagar.
Mycket andra helsjuka tankar har cirkulerat senaste tiden oxå, men jag har svårt att sätta ord på dem, kan inte riktigt formulera det ännu. Kanske kommer det.
Sen vet jag inte heller om jag riktigt vågar berätta det, det känns så sjukt.
Men jag VAR sjuk (är sjuk?)
(och jag ber om ursäkt om bilden är triggande för någon, men den beskriver känslan så bra)
ätstörningen
2009-11-08 14:10:43(obs, jag kommer inte att skriva ut namn i detta inlägg eftersom jag inte vet hur personerna i fråga ställer sej till det.) Jag flyttade till Göteborg (Stenungsund) i slutet av aug 2004 och bodde hos en kompis under tre veckor. Väl där levde jag mest på cappuchino och mackor och vikten höll sej fortfarande ganska stabil. Tyckte väl själv att jag åt på tok för mycket, kanske mest för att det blev mycket onyttigt som jordnötsmör och andra sliskiga pålägg. Efter dessa tre veckor flyttade jag till ännu en lägenhet, den skulle stå tom i tre veckor så jag fick låna den tillfälligt. Där blev det mest måltidsersättning och kaffe, ibland lite yoghurt. Köpte hem bröd och pålägg ibland men oftast slutade det med att jag åt en del men sen bara fick ångest av det och slängde allt. Inte vidare genomtänkt men det var svårt att styra över den sjuka hjärnan. Bodde själv under den tiden och kunde ju styra helt själv hur och när jag skulle äta, det fanns ingen påverkan utifrån. Nu låter jag som en papegoja men efter tiden i denna lägenhet flyttade jag till en vän inne i själva Göteborg där jag bodde ytterligare tre veckor. Då satte det igång mer på allvar. Hon introducerade mej till en värld full av bantningspiller. Det var kanske mitt osmartaste val eftersom jag blev psykiskt beroende av dessa piller under flera års tid. Vi satte även igång en tävling och vem som kunde gå ner mest i vikt under 10 dagar (tror jag det var). I början gick det ganska bra men efter den tiden låg jag ändå på plus minus noll, efter att ha varit nere å tryckt på 38 kg. Det hela ändrades när jag fick tag på en lite mer fast bostad. Min vän hade en vän som just hade köpt radhus där jag fick flytta in och hade mer tid på mej att leta egen lägenhet. Jag hade inte samma tisdpress att hitta något nytt och jag hade ett eget rum. Där bodde två matglada människor. Hjälp, var min tanke. Dock hade vi väldigt roligt tillsammans när vi lagade maten och åt så med tiden kändes det bättre, det gick lättare. Jag tror även det var här jag under en rätt lång tid sluta skriva matdagbok. Hde under senaste tiden skrivit ner allt jag åt/drack, inkl kalorimängd. Givetvis var det väl kanske inte så fantastiskt roligt att under relativt kort tid gå upp tolv kilo men i psyket var det bättre, , jag kunde fungera mer som en människa. Det blev även så att vi kom varann väldigt nära och det bestämdes att jag skulle bo kvar i det såkallade Fraggelberget. Maten funkade okej, även om det givetvis gick upp och ner. Psyket var iofs extremt instabilt under denna tid, men det är en helt annan historia.
the final chapter
2009-11-08 01:22:31Men, sista delen i min ätstörningshistoria
Det började (igen?) när jag flyttade hem till umeå i mars 2008. Jag hade gett mej fan på att nu skulle jag ner i vikt. Stod då och stampade på ca 55 kg, vilket i mina ögon var helt groteskt.
Jag började, efter en paus, att äta bantingspillerna igen. Hade väl tidigare gjort nåt halvlamt försök att lägga ner det men jag insåg att det inte skulle hålla.
Jag har aldrig varit den där som lite långsamt drar ner på maten för att succesivt minska i vikt, ohnej, jag kör med råsvält direkt och så blev det ju förstås även denna gång.
Det är förstås inte helt lätt när man bor med familjen men är man tillräckligt lurig så funkar det, ett tag.
Efter ca en månad hade jag tappat runt 7 kg men då ville pappa ha mer koll på mina matvanor och sa att jag varje dag skulle komma dit och äta lunch och middag. Lite halvt motvilligt gick jag med på det, jag hade egentligen inget val.
Med tiden kom jag lätt undan luncherna genom att sova för länge, vara borta eller helt enkelt bara inte gå dit och sen skylla på att jag sov.
Mitt dåliga ätande förvärrade bara mina redan befintliga sömnproblem och jag började (miss)bruka sömntabletten Imovane och för den delen alla andra sömnpiller jag kom över. Jag blev förstås fort van vid dem och fick ta större och större dos, vilket gjorde mej mer knäpp än trött. Det var många sömnlösa nätter, vilket slet på min trötta kropp.
Jag köpte på mej flera olika sorters bantningpreparat, ville ha allt som lovade viktminskning.
Hade även ett tag innan flytten börjat med en ny neuroleptika (stabiliserande medicin) som hade biverkning aptitlöshet och viktminskning. Den hjälpte till en hel del på traven och jag lyckades väl inbilla mej att det var en helt strålande medicin, aldrig hade nån hjälp så bra som den.
Kanske gjorde den det oxå, det var svårt att veta vad jag kände och inte, det fanns bara mat och vikt i mina tankar.
Vid midsommar vad jag nere på 40 kg men det var även här jag började bli lite rädd. Jag kände att nu var jag verkligen helt fast. Det fanns ingen återvändo längre om jag hade velat det. Jag kände mej tjockare än någonsin och kroppsynen var helt skev, förmodligen värre än den varit innan.
I juli påbörjade jag en ny kontakt på psyks rehabteam. Jag ville då be om hjälp för den långt gånga ätstörningen (jag vägrade kalla mej själv anorektiker, det var jag bara inte) men när jag väl satt där och skulle berätta om mej själv så kunde jag inte. Jag ville inte förlora den trygghet jag hade intygat mej själv om att det var.
Jag vet att jag gjorde många besvikna genom att fega ur men jag fixade det helt enkelt inte då.
Jag hittade varken modet eller orden. Jag var alltför fast i mej själv.
Två veckor senare träffade jag min kontakt igen och lyckades så få ur mej lite om vad som pågick men jag kände inte att hon förstod mej och jag var otroligt frusterad.
Dagen efter i ett panikutbrott som mest troligt var en form av "för mycket imovane"-psykos bad jag gråtandes en av mina bästa vänner att ta kontakt med Freja anorexi och bulimicenter för min räkning. Aldrig att jag vågade själv.
Hon viskade tröstande ord i mitt öra och lovade att ta kontakt med dem redan dagen efter.
Jag kan inte ens börja beskriva paniken dagen efter när jag insåg vad jag hade bett henne göra.
Men bollen var i rullning. Freja hade mitt namn och personnummer, allt jag behövde göra var att nu ringa dit själv.
Jag skakade när jag lyfte luren och slog telefonnumret.
Telefonsvarare. I vanliga fall hatar jag telefonsvarare men just då var det en befrielse. Jag hade aldrig kunnat yttra orden till en verklig människa.
Med darrande röst sa jag vad jag hette, när jag var förr och uttalade sen orden "...jag vill ha hjälp med min anorexi"
Freja ringde mej två dagar senare, då var vikten nere på 35 kg.
De ansåg att eftersom jag var aktuell och inskriven på rehab så var det bäst att jag fick fortsätta där men med visst stöd av freja, som konsulter. Självklart vågade jag inte säga emot och när jag nästa gång på psyk fick frågan om hur jag hade tänkt när jag hade kontaktat Freja visste jag inte alls vad jag skulle svara. Jag var besviken på henne för att hon inte förstod mej, men vågade inte heller säga det.
Strax efter detta flyttade jag in i min lägenhet (och mitt förhållande sprack) där en evig hetätning pågick. Okej, nu vill jag poängtera att detta inte var någon regelrätt hetsätning, men med mina mått mätta hade jag kunnat posera som julgris. Jag levde på hämtpizza, färdigmat och choklad och blev bara olyckligare.
Till slut satte jag stopp för det, för att enbart äta runt var tredje dag.
Vikten och humöret pendlade men någon riktig hjälp fick jag inte. Såhär i efterhand förstår jag ju att jag aldrig var riktigt tydlig med hur jag mådde, vad som pågick och vad jag faktiskt ville ha hjälp med.
Den 15 september kom då vändningen, som jag redan skrivit om, dagen då min gamla terapeut fick in mej på psykavdelningen, med en vikt på 34,4 kg och med en extrem uttorkning.
Det var där kampen började och mycket av det har jag ju redan skrivit om i bloggen tidigare.
Så, nu har ni fått min ätstörningshistoria. Om ni nu orkade läsa all denna text.
Egentligen vet jag inte om detta är en bild jag borde lägga upp, det kan finnas folk som tar den på fel sätt.
Jag ville mest bara visa vad jag gjorde med mej själv under den här sista perioden.
Bilderna till höger kommer från början av året, de till vänster från aug 08
Seriously girls and boys, gör inte såhär mot er själva.
Jag vet, jag var inte dödligt mager, men det är inte lätt att komma på fötter igen ändå.
Och det är faktiskt inte såå snyggt
