Ssk Helena gav mig en väldigt talande beskrivning om hur jag såg ut när jag kom in på psyket 2008. Det var lite av en chock för mig att höra.
"Ja, du hade en bröstkorg, sen kom ingenting. Efter det två utstickande höftben, vilket följdes av två pinnar, med ett mellanrum där det borde funnits muskler"
Direkt översatt: Du såg ganska jävlig ut.
Jag satt där helt häpen. Smal kanske jag var men det där?

Idag träffade jag min gamla terapeut och det där kom på tal.
-Kommer du ihåg att jag frågade dig om dig om ditt personnummmer?
-Uhm, nej?
-Det var då jag fattade beslutet att du skulle läggas in, du kunde inte alla siffror.

Detta är saker jag inte minns men ett bevis på hur mycket min hjärna hade lagt av. Jag kunde inte ens mitt eget personnummer!!
Känns lite skrämmande att höra dessa saker. jag tror helt enkelt inte jag förstod hur sjuk jag var. Jag vet att folk har berättat för mig att det var som att prata med en vägg. En vägg med ihåliga ögon.

En påminnelse om att jag aldrig vill dit igen!