Detta är en såndär urusel dag, då tårnarna rinnner okontrollerat och man får ta hjälp av de små vita för att självföraktet inte ska ta över helt. Det har satt sina små tänder i mej och gnager.
Höfter, rygg och ben bränner, klämmer, svider, bultar, smärtar.'
Ännu en dag jag inte kunde jobba klart mina fyra timmar. Inte ens tre.
Jag vet inte vad som känns värst. Den brinnande smärtan eller känslan av att vara värdelös, att inte infinna sej på den plats där man förväntas ska vara.
Fick sms av min chef
"Ta det lugnt, det är ingen panik. Hör av dej imorgn :)/Petra"

Hon vet att det kan ta tid nu. Men hur lång tid är hon villig att ge mej. Hur mycket överseende har hon.
Hur mycket överseende har jag över mej själv.
Hur mycket ska jag låta min kropp förstöra för mej

På Onsdag är det i alla fall dags för behandling nummer två. Det sägs att efter två eller tre behandlingar ska man vara symtomfri. Blir dock bara två i mitt fall eftersom plånboken inte tillåter mer. Bara dessa stå gånger kommer kosta mej 900 kr. Givetvis är det värt de pengarna för att få en fungerande kropp igen men det svider i kassan.

Det svider i själen att vara så pass handikpaddad dom jag är nu.
Jag känner igen det brinnande självhatet som närmar sej.
MIn psykotant tittade in idag och jag berättade kort om läget och hon föreslog att jag skulle börja stryketräna.
"Skitbra idé, hörrö, meeeen...."

Som (ex??) anorektiker tycker jag om att ha kontroll över min kropp.
När den vänder och vrider på sej på eget bevåg tas den kontrollen bort, sveper fötterna under mattan på mej. Jag vet aldrig vad jag ska vänta mej.
Har ett bäcken som trycker ut i svanken och känns som fort jag rör på benen. Har ett bäcken som trycker framtill och orsakar magsmärtan from hell.

Detta är inte livskvalitet. Inte alls.

Och det som skrämmer mej nu är ett kommande möte med AF/FK. Faan om de tycker att jag ska hitta en annan plats att vara på. JAG VILL INTE! De får inte ta skopunkten ifrån mej.
Men fixar sej inte kroppen så...
Nej jag skriver det inte.