Lördagen den 28e julin ringe min bror och satt att han var på väg till farmor, för det mer eller mindre handlade om timmar nu. Jag fick be om jävligt akut frigång, förklara läget och sen ta en buss som kändes som hundra år.

Kom iaf fram till slut, såklart och det var som hemskt att se henne ligga där, så liten och tärd. Andningen var ojämn och det rosslade mycket.
Vi satt där kanske en timme, men det skedde inga förändringar så vi åktepch pappa skulle dit igen på kvällen.

Då visade det sig att min telefon fått spel och tog bla inte emot sms så strax efter 20 ringde jag pappa.

-Hqr du ringt??

-Nej, ha rinte ringt, men jag sittr hos henne nu och jag måste tyvärr meddela(här är minnet luddigt. död, borta?)

Vilket uttryck den än var så gick ju poängen in. Jag var iskall medan vi pratade men så fort jag hade lagt på luren bröt jag ihop och skakade av gråt. Det fick helt enkelt inte vara sant.

Den människan jag hade sett tidigare var inte min farmor, det var en okänd sjuk tant som inte alls liknande min farmor. Det höll inte länge att tänka så, verkligheten hinner ifatt en iaf. Och helvete så ont det gör!!

Men farmor hade varit ensam sendn farfar dog 2004 och jag finnner tröst i att de nu hittat varandra. Här är dikten från dödannonsen