Fruit of the Poisonous Tree
2013-12-12 
10:13:22Ångesten har tagit över mig idag. Jag har psykolog tid och det kan ju tyckas vara lämpligt just idag men jag känner mig paralyserad. Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas ta mig dit. Jag vill även på Konstnässhopen men det är samma problem där.
Åh, jag orkar inte. Krypningar i kroppen av skenade ångest. Jag nyper mig själv i benen men det hjälper inte. Är ensam hemma och har självdestruktiva tankar men jag måste visa min hjärna att jag är starkare, att jag kan stå emot.
Jag måste kämpa för att orka. För att orka vara jag
Jag måste kämpa för att orka. För att orka vara jag
give it to me (0)That Still Small Voice
2013-12-11 10:18:12Sneglar på armen. Den trasiga, den som gör ont och försöker se det som en One time-thing. Jag vill att det ska vara så men jag kan inte garantera att det aldrig kommer att hända igen. Tyvärr men jag måste vara realist. Att skada mig själv är nog nånting jag får slåss med hela livet. That still small voice. Jag har stått emot fler gånger än jag själv trodde jag skulle klara, men jag har fallit och faller nog igen men jag hoppas det är länge kvar till nästa gången. Jag vill ha ett skadefritt liv. Att leva destruktivt tär inte bara på en själv utan även omgivning.
Nu ska jag läka och kämpa
The old familiar sting...
2012-03-04 11:18:02Det är knepigt med självskadebeteende. Jag har kommit så pass långt att jag vet att det gör mer skada än nytta, ändå har jag fruktansvärda impulser.
Det är tur att vi har vissa grundregler, tex INGEN självskada i hemmet. Den übervassa hobbykniven jag köpte är oxå totalt off limits gällande att skära i hud. Som sagt, det finns en hel del hinder, men det går inte tankarna att sluta mala på. Kan nästan se mig själv på en en sunkg allämn toalett med små glasbitar typ.
Usch, vad less jag är. Jag vill verkligen inte skada mig och förmodligen kommer jag inte heller att göra det, men det är en kamp varje sekund.
Distraherar mig med Bones nu, sen ska jag försöka pyssla.
Får se om det blir något skrivet idag, men jag tror det får vänta tills jag har allt på papper och kan korra utifrån det.
Piss and love
Om räknaren
2011-12-03 13:25:00Åh, vad kommentarer jag fick om självskade-räknaren, var jätteintressant att läsa alla era tankar om det.
Jag förstår ju de som känner att de räknar månader för att tex "inte förstöra ett helt år", absolut. Det funkar säkert för många.
Tyvärr var det nog just en sådan sak jag föll på.
Jag kämpade och kämpade, för jag hade ju fixat tio månader och ville inte förstöra det, men jag blev så fäst vid 10-månaders tanken att jag vände det till "äh, jag har ju klarat så länge, det är ju bra nog".
Nåja, alla har sina sätt att undvika självskador och jag tycker att alla sätt som funkar är bra. Det ena funkar inte på den andra och vice versa.
Men all cred till er alla som kämpar på för ett skadefritt liv.
Jag anser att först när man är skadefri har man ett liv, som man själv styr över, istället för att självskador man inte kan hantera styr ens liv.
Rätta mig gärna om jag har fel, jag är öppen för diskussioner
Jag förstår ju de som känner att de räknar månader för att tex "inte förstöra ett helt år", absolut. Det funkar säkert för många.
Tyvärr var det nog just en sådan sak jag föll på.
Jag kämpade och kämpade, för jag hade ju fixat tio månader och ville inte förstöra det, men jag blev så fäst vid 10-månaders tanken att jag vände det till "äh, jag har ju klarat så länge, det är ju bra nog".
Nåja, alla har sina sätt att undvika självskador och jag tycker att alla sätt som funkar är bra. Det ena funkar inte på den andra och vice versa.
Men all cred till er alla som kämpar på för ett skadefritt liv.
Jag anser att först när man är skadefri har man ett liv, som man själv styr över, istället för att självskador man inte kan hantera styr ens liv.
Rätta mig gärna om jag har fel, jag är öppen för diskussioner
Counting the hours
2011-12-02 15:57:10
Hittade denna räknare i en blogg (som ni ser har jag tagit bort namnet) och började tänka.Många blir säkert motiverade av att ha en räknare för hur länge de varit skadefria, men själv skulle jag inte klara av det.
Jag skulle vara så medveten om det hela tiden, "en minut till...."etc.
När jag slutade självskada för drygt ett år sedan tog det ändå ett tag innan jag började "räkna" och det är samma sak nu. Jag vet på ett ungefär hur länge sen det är, men jag väljer att inte hålla minut-koll på det, för det skulle nog bara stressa mig till att just självskada. Pressen att det ska gå så lång tid som möjligt blir för stor och det raserar allt för mig.
AA/NA kör väl lite den här metoden också, 30 dagars-medalj, 90-dagars, ni vet. Right?
Uh, nu tappade jag tråden lite här, lider av seriös sömnbrist och börjar bli lite klen i huvudet.
Ni ex-självskadare, hur ställer ni er till att använda er av dessa räknare eller liknande?
I'm on the right track
2011-11-01 11:50:59Igår fick jag ännu en spark i rätt riktning mot ett skadefritt liv.
En händelse fick mig att inse återigen hur mycket självdestruktiva handlingar skadar min närmsta omgivning.
Jag vill verkligen inte att mina nära och kära ska sitta och oroa sig för att jag ska råka göra ett snitt för mycket, det sista snittet.
Jag vill inte att de ska behöva se mej med trasiga, omlindade armar.
Jag vet ju hur andras destruktivitet påverkar mig, hur ledsen jag blir, hur jag oroar mig.
En annan händelse som också motiverade mig var när vi träffade Nirre och Cecilia. Vi satt fyra tjejer, alla med ärr på armarna men jag var den enda med oläkta ärr. Jag vill inte vara den tjejen, jag vill vara läkt. Ärr kommer jag ju alltid att ha, men hellre vita än röda och lila.
Anyhow, med behandling på Vågen, motivation och övning så kommer jag återigen vara skadefri.
Jag vågar hoppas
En händelse fick mig att inse återigen hur mycket självdestruktiva handlingar skadar min närmsta omgivning.
Jag vill verkligen inte att mina nära och kära ska sitta och oroa sig för att jag ska råka göra ett snitt för mycket, det sista snittet.
Jag vill inte att de ska behöva se mej med trasiga, omlindade armar.
Jag vet ju hur andras destruktivitet påverkar mig, hur ledsen jag blir, hur jag oroar mig.
En annan händelse som också motiverade mig var när vi träffade Nirre och Cecilia. Vi satt fyra tjejer, alla med ärr på armarna men jag var den enda med oläkta ärr. Jag vill inte vara den tjejen, jag vill vara läkt. Ärr kommer jag ju alltid att ha, men hellre vita än röda och lila.
Anyhow, med behandling på Vågen, motivation och övning så kommer jag återigen vara skadefri.
Jag vågar hoppas
What fucking romance?
2011-10-18 20:42:57Rakbladsromantik.
Vem kom på det egentligen?
Det finns verkligen ingen romantiskt att skada sig själv, att orsaka en smörja omkring sig, sen för att sedan gå runt med fula sår.
Ärren påminner alltid om det som varit, de är en stämpel man får bära med sig hela livet.
Visst finns det kirurgi och laser men huden blir sig aldrig lik igen.
Varför glorifieras detta beteende? Var finns det vackra i det hela?
Ångesten som driver en till detta, men även ångesten efteråt när man inser vad man har gjort, att det inte alls var vad man ville göra.
Jag har inga synliga spår efter min ätstörning. Jag har en normal kropp, runda rosiga kinder igen, tjockt friskt hår, men mitt självskadebeteende kommer alltid att synas.
Mina ärr lyser med sin närvaro och jag kan verkligen inte hitta varken romantik eller glamour i det hela.
Snarare skam.'
Jag fick frågan igår hur jag gör med mina armar, om jag alltid visar dem i tex kortärmat eller om jag döljer dem.
Svaret är att om jag umgås med folk jag är nära och är medveten om min problematik så kan jag visa armarna. Bland nytt folk gör jag inte det.
Har jag färska sår på armarna har jag alltid långärmat, ibland även hemma för att skydda Saari från att triggas.
När jag jobbade hade jag ofta kortärmat, linnen, mina armar var så pass läkta men var det en dag jag hade nya sår så var det långa ärmar.
För det första så skäms jag över såren och för det andra tycker jag inte att det är något andra ska behöva se.
Tror jag tappade syftet här lite kanske. Det jag vill poängtera är att jag inte förstår mig på folk som romantiserar, lägger upp bilder på sina sår, gärna med ett Johnny Cash/NIN citat under.
Jag hoppas att jag väldigt snart kan bryta beteendet igen och kunna visa upp läkta armar. Att jag får blickar i och med ärren får jag leva med, de kommer ju alltid att finnas där, men jag vill ha läkta armar. Jag måste ta steget och släppa det destruktiva, det fula.
Och jag kommer aldrig finna något vackert i det hela.
Vem kom på det egentligen?
Det finns verkligen ingen romantiskt att skada sig själv, att orsaka en smörja omkring sig, sen för att sedan gå runt med fula sår.
Ärren påminner alltid om det som varit, de är en stämpel man får bära med sig hela livet.
Visst finns det kirurgi och laser men huden blir sig aldrig lik igen.
Varför glorifieras detta beteende? Var finns det vackra i det hela?
Ångesten som driver en till detta, men även ångesten efteråt när man inser vad man har gjort, att det inte alls var vad man ville göra.
Jag har inga synliga spår efter min ätstörning. Jag har en normal kropp, runda rosiga kinder igen, tjockt friskt hår, men mitt självskadebeteende kommer alltid att synas.
Mina ärr lyser med sin närvaro och jag kan verkligen inte hitta varken romantik eller glamour i det hela.
Snarare skam.'
Jag fick frågan igår hur jag gör med mina armar, om jag alltid visar dem i tex kortärmat eller om jag döljer dem.
Svaret är att om jag umgås med folk jag är nära och är medveten om min problematik så kan jag visa armarna. Bland nytt folk gör jag inte det.
Har jag färska sår på armarna har jag alltid långärmat, ibland även hemma för att skydda Saari från att triggas.
När jag jobbade hade jag ofta kortärmat, linnen, mina armar var så pass läkta men var det en dag jag hade nya sår så var det långa ärmar.
För det första så skäms jag över såren och för det andra tycker jag inte att det är något andra ska behöva se.
Tror jag tappade syftet här lite kanske. Det jag vill poängtera är att jag inte förstår mig på folk som romantiserar, lägger upp bilder på sina sår, gärna med ett Johnny Cash/NIN citat under.
Jag hoppas att jag väldigt snart kan bryta beteendet igen och kunna visa upp läkta armar. Att jag får blickar i och med ärren får jag leva med, de kommer ju alltid att finnas där, men jag vill ha läkta armar. Jag måste ta steget och släppa det destruktiva, det fula.
Och jag kommer aldrig finna något vackert i det hela.
Diskade armar
2011-10-08 19:09:02Det är svårt för mig att skriva om självskadebeteendet ännu, det är så färskt.
Jag har på ett sätt lyckats förlåta mig själv för mina handlingar, även om jag inte direkt känner mig vidare stolt över dem så kan jag förstå.
Det som gjorde att jag kunde hålla mig fri i nästan ett år var nog att jag hela tiden tänkte på det, att jag varje dag gjorde ett aktiv val att styra upp återfallet,
Med tiden blev jag för självsäker, kände att ett återfall inte var det minsta aktuellt, jag skulle klara det så bra ändå, det var inget att tänka på.
Då kommer återfallet oundviklingen. Jag släppte garden och lät det hända. En gång, två gånger, fem gånger.
Ibland handlade skadorna om att lindra ångesten, ibland för att byta fokus från kaoset som pågick i mitt huvud.
Sista gången var mer "bara för att". Jag hade ju redan börjat, fallit tillbaka. Varför hålla emot då?
Vad sporrar mig nu då, till att vara skadefri?
Jag var och hälsade på mina älskade brorsbarn och när Moa badade passade hon på att tvätta mina ben med diskborste och badskum. Det kändes så fint.
Berättade detta för Sara, från mitt vårdlag.
"Tänk på att du vill vara en förebild för dessa barn som du älskar så mycket. Tänk på att Moa ska kunna diska dina armar också. Hur ska hon kunna göra det om de är trasiga? Hur ska du förklara för henne varför dina armar blöder?"
Orden gick rakt in i hjärtat.Klart jag måste vara en förebild. Jag vill ju inte att Moa ska växa upp med en faster vars armar alltid är trasiga.
Mitt hjärta svämmar alltid över av kärlek när jag tänker på dessa vackra, oförstörda barn. Givetvis vill jag vara en bra förebild.
Min sista kväll på avdelningen hände det en väldigt stor grej som genast drog igång självskadetankarna. Jag fick en frukstansvärd panikattack och såg ingen utväg.
Sara höll fast mej (mer en omfamning än tvång) och påminde om diskade armar.
Jag håller fast vid den tanken nu. Diskade armar. Hela armar. En förebild.
Det är svårt, otroligt svårt, men det ska gå.
Givetvis räknar jag med återfall, men jag kommer aldrig igen att ta det för givet att det är över.
Moa, bring out the diskborste :)
Jag har på ett sätt lyckats förlåta mig själv för mina handlingar, även om jag inte direkt känner mig vidare stolt över dem så kan jag förstå.
Det som gjorde att jag kunde hålla mig fri i nästan ett år var nog att jag hela tiden tänkte på det, att jag varje dag gjorde ett aktiv val att styra upp återfallet,
Med tiden blev jag för självsäker, kände att ett återfall inte var det minsta aktuellt, jag skulle klara det så bra ändå, det var inget att tänka på.
Då kommer återfallet oundviklingen. Jag släppte garden och lät det hända. En gång, två gånger, fem gånger.
Ibland handlade skadorna om att lindra ångesten, ibland för att byta fokus från kaoset som pågick i mitt huvud.
Sista gången var mer "bara för att". Jag hade ju redan börjat, fallit tillbaka. Varför hålla emot då?
Vad sporrar mig nu då, till att vara skadefri?
Jag var och hälsade på mina älskade brorsbarn och när Moa badade passade hon på att tvätta mina ben med diskborste och badskum. Det kändes så fint.
Berättade detta för Sara, från mitt vårdlag.
"Tänk på att du vill vara en förebild för dessa barn som du älskar så mycket. Tänk på att Moa ska kunna diska dina armar också. Hur ska hon kunna göra det om de är trasiga? Hur ska du förklara för henne varför dina armar blöder?"
Orden gick rakt in i hjärtat.Klart jag måste vara en förebild. Jag vill ju inte att Moa ska växa upp med en faster vars armar alltid är trasiga.
Mitt hjärta svämmar alltid över av kärlek när jag tänker på dessa vackra, oförstörda barn. Givetvis vill jag vara en bra förebild.
Min sista kväll på avdelningen hände det en väldigt stor grej som genast drog igång självskadetankarna. Jag fick en frukstansvärd panikattack och såg ingen utväg.
Sara höll fast mej (mer en omfamning än tvång) och påminde om diskade armar.
Jag håller fast vid den tanken nu. Diskade armar. Hela armar. En förebild.
Det är svårt, otroligt svårt, men det ska gå.
Givetvis räknar jag med återfall, men jag kommer aldrig igen att ta det för givet att det är över.
Moa, bring out the diskborste :)
