Rakbladsromantik.
Vem kom på det egentligen?
Det finns verkligen ingen romantiskt att skada sig själv, att orsaka en smörja omkring sig, sen för att sedan gå runt med fula sår.
Ärren påminner alltid om det som varit, de är en stämpel man får bära med sig hela livet.
Visst finns det kirurgi och laser men huden blir sig aldrig lik igen.

Varför glorifieras detta beteende? Var finns det vackra i det hela?
Ångesten som driver en till detta, men även ångesten efteråt när man inser vad man har gjort, att det inte alls var vad man ville göra.
Jag har inga synliga spår efter min ätstörning. Jag har en normal kropp, runda rosiga kinder igen, tjockt friskt hår, men mitt självskadebeteende kommer alltid att synas.
Mina ärr lyser med sin närvaro och jag kan verkligen inte hitta varken romantik eller glamour i det hela.
Snarare skam.'

Jag fick frågan igår hur jag gör med mina armar, om jag alltid visar dem i tex kortärmat eller om jag döljer dem.
Svaret är att om jag umgås med folk jag är nära och är medveten om min problematik så kan jag visa armarna. Bland nytt folk gör jag inte det.
Har jag färska sår på armarna har jag alltid långärmat, ibland även hemma för att skydda Saari från att triggas.

När jag jobbade hade jag ofta kortärmat, linnen, mina armar var så pass läkta men var det en dag jag hade nya sår så var det långa ärmar.
För det första så skäms jag över såren och för det andra tycker jag inte att det är något andra ska behöva se.

Tror jag tappade syftet här lite kanske. Det jag vill poängtera är att jag inte förstår mig på folk som romantiserar, lägger upp bilder på sina sår, gärna med ett Johnny Cash/NIN citat under.
Jag hoppas att jag väldigt snart kan bryta beteendet igen och kunna visa upp läkta armar. Att jag får blickar i och med ärren får jag leva med, de kommer ju alltid att finnas där, men jag vill ha läkta armar. Jag måste ta steget och släppa det destruktiva, det fula.
Och jag kommer aldrig finna något vackert i det hela.