Igår fick jag ännu en spark i rätt riktning mot ett skadefritt liv.
En händelse fick mig att inse återigen hur mycket självdestruktiva handlingar skadar min närmsta omgivning.
Jag vill verkligen inte att mina nära och kära ska sitta och oroa sig för att jag ska råka göra ett snitt för mycket, det sista snittet.
Jag vill inte att de ska behöva se mej med trasiga, omlindade armar.

Jag vet ju hur andras destruktivitet påverkar mig, hur ledsen jag blir, hur jag oroar mig.
En annan händelse som också motiverade mig var när vi träffade Nirre och Cecilia. Vi satt fyra tjejer, alla med ärr på armarna men jag var den enda med oläkta ärr. Jag vill inte vara den tjejen, jag vill vara läkt. Ärr kommer jag ju alltid att ha, men hellre vita än röda och lila.

Anyhow, med behandling på Vågen, motivation och övning så kommer jag återigen vara skadefri.
Jag vågar hoppas