exploaterar mej själv
Kände att detta inlägg var så pass viktigt så jag klistar in det även här
Flickan trycker sej mot väggarna i korridorerna, försöker göra sej osynlig. Hon försöker gömma sej med de onda, mot de elaka orden, den psykiska misshandeln.
Hon gömmer sej i mörka hörn, i låsta rum. Hon gömmer sej för att inte bli sedd, men allt hon önskar är just att någon ska se henne.
Att gå till skolan innebar ångest. Magvärken var ett faktum, tårarna gav sej till känna redan på väg dit. Vad skulle de säga idag? Vad skulle de göra?
När jag började högstadiet hade min klass helt plötsligt vänt sej emot mej. De som inte aktivt deltog i mobbingen var passiva åskådare. Värst var väl klassens populära tjejer, de sa inget, varken gott eller ont, men på ett sätt uppmuntrade de mobbingen. För hur skulle det se ut om de snygga, coola tjejerna skulle stå på min sida, den fula och äckliga.
Det hela började ganska lindrigt med små gliringar, elaka kommentarer och sådana saker som att jag blev vald sist till grupper. Men det eskalerade fort.
-Öh, stå inte för nära mej ditt äckel, jag kan ju bli smittad för fan!
Idrottstimmarna var bland det värsta. Jag var inget vidare bra på sport, vilket de lät mej veta. Under en fotbollsmatch hörde jag en kille prata med läraren.
-Vafan håller hon på med egentligen, hon kan ju inte spela alls.
-Hon försöker ju iallafall, svarade läraren med ett tonfall som visade att han egentligen höll med.
Jag ville inte låta dem knäcka mej. Jag gick till skolan varje dag, hoppade aldrig över lektioner och framför allt så sa jag aldrig ifrån. Det vågade jag inte, de skulle bara skratta.
En dag brast det dock. Det var innan en slöjdlektion, jag hade valt träslöjd och gick därför med alla killar och bara en annan tjej. Klassens häftigaste kille T var riktigt jävlig med mej, som vanlig och då orkade jag helt enkelt inte mer.
-Måste du vara så jävla taskig hela tiden? nästan skrek jag.
Jag kastade jacka och väska i golvet och sprang därifrån. Jag sökte skydd i en skogsdunge bakom slöjdsalen och grät ut. Jag grät över alla elaka ord, grät för att jag var svag men mest grät jag för att jag insåg att jag just gjort saken mycket värre.
Jag smög tillbaka till lektionen efter ungefär en kvart men kom såklart inte in obemärkt. Läraren berömde mej för att jag var stark och vågade komma tillbaka men klassaen var onådig.
-Ska du inte springa till skogen och lipa lite?! "Åh, ni är taskiga", sa T och imiterade mej medan resten skrattade.
Så såg min vardag ut. Att jag var ett tacksamt mobboffer spreds även till de andra klasserna också, till slut var alla 7:or på mej.
Det blev bara värre och värre. Något jag verkligen fasade för var redovisningar. När man står framför alla, nervös för att säga fel, att snubbla över orden, att bli röd i ansiktet och sedan se stora delar av klassen gömma sej i tröjor eller bakom gardiner, allt för att slippa se just på mej. Det var ett tydligt bevis på det hat de hade utvecklat för mej, det visade vilket äckel de kände för mej.
Jag kunde inte förstå varför. Vad hade jag gjort för att få dem att känna så? Vad kunde möjligtvis ha hänt bara över sommarlovet som gjort mej till en sådan äcklig människa man bara måste hata. Såhär i efterhand så inser jag ju att detta hade smugit sej på redan innan högstadiet men i lägre doser, det märktes inte av lika mycket. Men varför just jag?
Något jag också har väldigt svårt för att ha förståelse för är hur en lärare kan se dessa saker hända men inte agera. Att bevittna en sådan öppen mobbing och endast avfärda allt med ett simpelt "lägg av nu" då och då. Hur kunde de inte se ångesten i mina ögon, hur tårarna nästan svämmande över, att hela min kropp skakade av rädsla när jag gick in i klassrummet, rädsla över att befinna mej i skolan.
Jag ville så gärna berätta för någon. Min mamma kunde jag inte prata med, det vågade jag inte, vi hade inte den sortens relation. Vi pratade helt enkelt inte om saker som var jobbiga, än idag har jag svårt för det. Min pappa kändes inte heller inte rätt, eftersom jag inte bodde med honom mer än två helger i månaden, vi hade inte heller så nära kontakt. Jag var rädd att mina lärare inte skulle tro på mej, att de skulle anse att jag överdrev och bara göra saken värre.
Varje kvarsamtal genom högstadieåren frågade de hur jag trivdes i skolan och jag pressade fram ett "bra". Hur blinda var de egentligen? Valde de att blunda för vad som hände för att göra det enkelt för sej själva. Var de rädd att skolan skulle få dåligt rykte?
Var det kanske så att de tyckte att jag fick vad jag förtjänade.
Inte ens mina närmsta vänner fick veta vad som pågick, jag var så rädd att de skulle tycka att jag var löjlig, att jag vara överdrev. Eller så kanske de trodde på mej och blev rädda för att umgås med ett mobboffer. Tänk om de själva blev mobbade därför, då var det lättare att lämna mej ensam. Så jag höll tyst. Jag höll krampaktig tag i de vänner jag hade, anpassade mej gärna efter deras behov och önskemål.
Jag tror, såhär i efterhand, att de visste om det. Just deras klass var den som var värst mot mej, näst efter min egen. De flesta av dem var de människor jag hade gått förskola med och även första året av grundskolan. Jag förstod verkligen inte vad jag hade gjort dem, det var ju sju år tidigare. Kanske hatade de mej för att det var precis vad man skulle göra, jag var den utvalda.
Terminerna avlöste varandra och mobbingen blev allt värre. Saker kastades efter mej i korridorerna, då och då fick jag ett sudd i huvudet.
T och D, också en av de värsta låste flertalet gånger upp dörren till toaletten när jag var där. Aldrig fick jag vara ifred.
Av nån anledning blev den verbala mobbingen värst på gymnastiklektionerna. Eller så är det bara dem jag minns mest.
Det jag kommer att minnas för resten av mitt liv, det som gjorde ondast av allt de sa, det som tog hårdast var just en gymnastiktimme. Jag satt intill O, som såklart oxå hörde till eliten. Utan minsta provokation eller något så utbrister han:
-Alltså, du är så jävla äcklig och ful. Kan inte du ta livet av dej så vi slipper se dej nånsin igen. Så jävla äcklig du är!
Han träffade så mitt i prick. Han kunde inte ana hur många gånger den tanken hade slagit mej. Jag hade bestämt mej för att inte låta dem komma åt mej, jag skulle inte gråta, speciellt inte inför dem. Jag vägrade låta dem vinna.
Jag bet ihop så gott jag kunde, gråta fick jag göra när jag kom hem och det behövdes. Men även hemma fick jag dölja mina tårar. Såg mamma mina tårar så skulle hon ju vilja veta vad som var fel och jag kunde ju inte berätta.
O fortsatte att plåga mej på gymnastiken. Jag var inne i styrkerummet en lektion och han kom in dit. Såklart skulle han ju påpeka allt jag gjorde, komma med elaka kommentarer. När jag gjorde fel på en maskin så det small så tog han ju tillfället i akt och hånade mej. Skrattade ut mej och lät mej veta vilken fet klantig människa jag var. Absolut ingen i hela världen var så fet, ful och värdelös som jag.
Då klarade jag det inte längre. Jag kände tårarna och flydde till omklädningsrummet och brast ut i storgråt.
Malin, som hade varit med i styrkerummet kom in efter ett tag. Hon la handen på min arm men sa inget. Antagligen visste hon inte vad hon skulle säga. Eller så ville hon inte säga något. Just då fick jag känslan av att hon inte alls ville vara hos mej då, att hon med tyckte jag var äcklig och jobbig men satt där på grund av tvång, att hon kände sej skyldig. Jag vet faktiskt inte än idag hur hon kände då.
Flickan trycker sej mot väggarna i korridorerna, försöker göra sej osynlig. Hon försöker gömma sej med de onda, mot de elaka orden, den psykiska misshandeln.
Hon gömmer sej i mörka hörn, i låsta rum. Hon gömmer sej för att inte bli sedd, men allt hon önskar är just att någon ska se henne.
Att gå till skolan innebar ångest. Magvärken var ett faktum, tårarna gav sej till känna redan på väg dit. Vad skulle de säga idag? Vad skulle de göra?
När jag började högstadiet hade min klass helt plötsligt vänt sej emot mej. De som inte aktivt deltog i mobbingen var passiva åskådare. Värst var väl klassens populära tjejer, de sa inget, varken gott eller ont, men på ett sätt uppmuntrade de mobbingen. För hur skulle det se ut om de snygga, coola tjejerna skulle stå på min sida, den fula och äckliga.
Det hela började ganska lindrigt med små gliringar, elaka kommentarer och sådana saker som att jag blev vald sist till grupper. Men det eskalerade fort.
-Öh, stå inte för nära mej ditt äckel, jag kan ju bli smittad för fan!
Idrottstimmarna var bland det värsta. Jag var inget vidare bra på sport, vilket de lät mej veta. Under en fotbollsmatch hörde jag en kille prata med läraren.
-Vafan håller hon på med egentligen, hon kan ju inte spela alls.
-Hon försöker ju iallafall, svarade läraren med ett tonfall som visade att han egentligen höll med.
Jag ville inte låta dem knäcka mej. Jag gick till skolan varje dag, hoppade aldrig över lektioner och framför allt så sa jag aldrig ifrån. Det vågade jag inte, de skulle bara skratta.
En dag brast det dock. Det var innan en slöjdlektion, jag hade valt träslöjd och gick därför med alla killar och bara en annan tjej. Klassens häftigaste kille T var riktigt jävlig med mej, som vanlig och då orkade jag helt enkelt inte mer.
-Måste du vara så jävla taskig hela tiden? nästan skrek jag.
Jag kastade jacka och väska i golvet och sprang därifrån. Jag sökte skydd i en skogsdunge bakom slöjdsalen och grät ut. Jag grät över alla elaka ord, grät för att jag var svag men mest grät jag för att jag insåg att jag just gjort saken mycket värre.
Jag smög tillbaka till lektionen efter ungefär en kvart men kom såklart inte in obemärkt. Läraren berömde mej för att jag var stark och vågade komma tillbaka men klassaen var onådig.
-Ska du inte springa till skogen och lipa lite?! "Åh, ni är taskiga", sa T och imiterade mej medan resten skrattade.
Så såg min vardag ut. Att jag var ett tacksamt mobboffer spreds även till de andra klasserna också, till slut var alla 7:or på mej.
Det blev bara värre och värre. Något jag verkligen fasade för var redovisningar. När man står framför alla, nervös för att säga fel, att snubbla över orden, att bli röd i ansiktet och sedan se stora delar av klassen gömma sej i tröjor eller bakom gardiner, allt för att slippa se just på mej. Det var ett tydligt bevis på det hat de hade utvecklat för mej, det visade vilket äckel de kände för mej.
Jag kunde inte förstå varför. Vad hade jag gjort för att få dem att känna så? Vad kunde möjligtvis ha hänt bara över sommarlovet som gjort mej till en sådan äcklig människa man bara måste hata. Såhär i efterhand så inser jag ju att detta hade smugit sej på redan innan högstadiet men i lägre doser, det märktes inte av lika mycket. Men varför just jag?
Något jag också har väldigt svårt för att ha förståelse för är hur en lärare kan se dessa saker hända men inte agera. Att bevittna en sådan öppen mobbing och endast avfärda allt med ett simpelt "lägg av nu" då och då. Hur kunde de inte se ångesten i mina ögon, hur tårarna nästan svämmande över, att hela min kropp skakade av rädsla när jag gick in i klassrummet, rädsla över att befinna mej i skolan.
Jag ville så gärna berätta för någon. Min mamma kunde jag inte prata med, det vågade jag inte, vi hade inte den sortens relation. Vi pratade helt enkelt inte om saker som var jobbiga, än idag har jag svårt för det. Min pappa kändes inte heller inte rätt, eftersom jag inte bodde med honom mer än två helger i månaden, vi hade inte heller så nära kontakt. Jag var rädd att mina lärare inte skulle tro på mej, att de skulle anse att jag överdrev och bara göra saken värre.
Varje kvarsamtal genom högstadieåren frågade de hur jag trivdes i skolan och jag pressade fram ett "bra". Hur blinda var de egentligen? Valde de att blunda för vad som hände för att göra det enkelt för sej själva. Var de rädd att skolan skulle få dåligt rykte?
Var det kanske så att de tyckte att jag fick vad jag förtjänade.
Inte ens mina närmsta vänner fick veta vad som pågick, jag var så rädd att de skulle tycka att jag var löjlig, att jag vara överdrev. Eller så kanske de trodde på mej och blev rädda för att umgås med ett mobboffer. Tänk om de själva blev mobbade därför, då var det lättare att lämna mej ensam. Så jag höll tyst. Jag höll krampaktig tag i de vänner jag hade, anpassade mej gärna efter deras behov och önskemål.
Jag tror, såhär i efterhand, att de visste om det. Just deras klass var den som var värst mot mej, näst efter min egen. De flesta av dem var de människor jag hade gått förskola med och även första året av grundskolan. Jag förstod verkligen inte vad jag hade gjort dem, det var ju sju år tidigare. Kanske hatade de mej för att det var precis vad man skulle göra, jag var den utvalda.
Terminerna avlöste varandra och mobbingen blev allt värre. Saker kastades efter mej i korridorerna, då och då fick jag ett sudd i huvudet.
T och D, också en av de värsta låste flertalet gånger upp dörren till toaletten när jag var där. Aldrig fick jag vara ifred.
Av nån anledning blev den verbala mobbingen värst på gymnastiklektionerna. Eller så är det bara dem jag minns mest.
Det jag kommer att minnas för resten av mitt liv, det som gjorde ondast av allt de sa, det som tog hårdast var just en gymnastiktimme. Jag satt intill O, som såklart oxå hörde till eliten. Utan minsta provokation eller något så utbrister han:
-Alltså, du är så jävla äcklig och ful. Kan inte du ta livet av dej så vi slipper se dej nånsin igen. Så jävla äcklig du är!
Han träffade så mitt i prick. Han kunde inte ana hur många gånger den tanken hade slagit mej. Jag hade bestämt mej för att inte låta dem komma åt mej, jag skulle inte gråta, speciellt inte inför dem. Jag vägrade låta dem vinna.
Jag bet ihop så gott jag kunde, gråta fick jag göra när jag kom hem och det behövdes. Men även hemma fick jag dölja mina tårar. Såg mamma mina tårar så skulle hon ju vilja veta vad som var fel och jag kunde ju inte berätta.
O fortsatte att plåga mej på gymnastiken. Jag var inne i styrkerummet en lektion och han kom in dit. Såklart skulle han ju påpeka allt jag gjorde, komma med elaka kommentarer. När jag gjorde fel på en maskin så det small så tog han ju tillfället i akt och hånade mej. Skrattade ut mej och lät mej veta vilken fet klantig människa jag var. Absolut ingen i hela världen var så fet, ful och värdelös som jag.
Då klarade jag det inte längre. Jag kände tårarna och flydde till omklädningsrummet och brast ut i storgråt.
Malin, som hade varit med i styrkerummet kom in efter ett tag. Hon la handen på min arm men sa inget. Antagligen visste hon inte vad hon skulle säga. Eller så ville hon inte säga något. Just då fick jag känslan av att hon inte alls ville vara hos mej då, att hon med tyckte jag var äcklig och jobbig men satt där på grund av tvång, att hon kände sej skyldig. Jag vet faktiskt inte än idag hur hon kände då.
Kommentarer
Postat av: Jonas
underbar text - fast hemsk. kram
Postat av: maria
tack!
men jo, folk kan vara vidriga
Postat av: Andie
Det tyckte jag du gjorde rätt i att klistra in här. För mobbing är fan det värsta som finns.