the final chapter
2009-11-08 
01:22:31Men, sista delen i min ätstörningshistoria
Det började (igen?) när jag flyttade hem till umeå i mars 2008. Jag hade gett mej fan på att nu skulle jag ner i vikt. Stod då och stampade på ca 55 kg, vilket i mina ögon var helt groteskt.
Jag började, efter en paus, att äta bantingspillerna igen. Hade väl tidigare gjort nåt halvlamt försök att lägga ner det men jag insåg att det inte skulle hålla.
Jag har aldrig varit den där som lite långsamt drar ner på maten för att succesivt minska i vikt, ohnej, jag kör med råsvält direkt och så blev det ju förstås även denna gång.
Det är förstås inte helt lätt när man bor med familjen men är man tillräckligt lurig så funkar det, ett tag.
Efter ca en månad hade jag tappat runt 7 kg men då ville pappa ha mer koll på mina matvanor och sa att jag varje dag skulle komma dit och äta lunch och middag. Lite halvt motvilligt gick jag med på det, jag hade egentligen inget val.
Med tiden kom jag lätt undan luncherna genom att sova för länge, vara borta eller helt enkelt bara inte gå dit och sen skylla på att jag sov.
Mitt dåliga ätande förvärrade bara mina redan befintliga sömnproblem och jag började (miss)bruka sömntabletten Imovane och för den delen alla andra sömnpiller jag kom över. Jag blev förstås fort van vid dem och fick ta större och större dos, vilket gjorde mej mer knäpp än trött. Det var många sömnlösa nätter, vilket slet på min trötta kropp.
Jag köpte på mej flera olika sorters bantningpreparat, ville ha allt som lovade viktminskning.
Hade även ett tag innan flytten börjat med en ny neuroleptika (stabiliserande medicin) som hade biverkning aptitlöshet och viktminskning. Den hjälpte till en hel del på traven och jag lyckades väl inbilla mej att det var en helt strålande medicin, aldrig hade nån hjälp så bra som den.
Kanske gjorde den det oxå, det var svårt att veta vad jag kände och inte, det fanns bara mat och vikt i mina tankar.
Vid midsommar vad jag nere på 40 kg men det var även här jag började bli lite rädd. Jag kände att nu var jag verkligen helt fast. Det fanns ingen återvändo längre om jag hade velat det. Jag kände mej tjockare än någonsin och kroppsynen var helt skev, förmodligen värre än den varit innan.
I juli påbörjade jag en ny kontakt på psyks rehabteam. Jag ville då be om hjälp för den långt gånga ätstörningen (jag vägrade kalla mej själv anorektiker, det var jag bara inte) men när jag väl satt där och skulle berätta om mej själv så kunde jag inte. Jag ville inte förlora den trygghet jag hade intygat mej själv om att det var.
Jag vet att jag gjorde många besvikna genom att fega ur men jag fixade det helt enkelt inte då.
Jag hittade varken modet eller orden. Jag var alltför fast i mej själv.
Två veckor senare träffade jag min kontakt igen och lyckades så få ur mej lite om vad som pågick men jag kände inte att hon förstod mej och jag var otroligt frusterad.
Dagen efter i ett panikutbrott som mest troligt var en form av "för mycket imovane"-psykos bad jag gråtandes en av mina bästa vänner att ta kontakt med Freja anorexi och bulimicenter för min räkning. Aldrig att jag vågade själv.
Hon viskade tröstande ord i mitt öra och lovade att ta kontakt med dem redan dagen efter.
Jag kan inte ens börja beskriva paniken dagen efter när jag insåg vad jag hade bett henne göra.
Men bollen var i rullning. Freja hade mitt namn och personnummer, allt jag behövde göra var att nu ringa dit själv.
Jag skakade när jag lyfte luren och slog telefonnumret.
Telefonsvarare. I vanliga fall hatar jag telefonsvarare men just då var det en befrielse. Jag hade aldrig kunnat yttra orden till en verklig människa.
Med darrande röst sa jag vad jag hette, när jag var förr och uttalade sen orden "...jag vill ha hjälp med min anorexi"
Freja ringde mej två dagar senare, då var vikten nere på 35 kg.
De ansåg att eftersom jag var aktuell och inskriven på rehab så var det bäst att jag fick fortsätta där men med visst stöd av freja, som konsulter. Självklart vågade jag inte säga emot och när jag nästa gång på psyk fick frågan om hur jag hade tänkt när jag hade kontaktat Freja visste jag inte alls vad jag skulle svara. Jag var besviken på henne för att hon inte förstod mej, men vågade inte heller säga det.
Strax efter detta flyttade jag in i min lägenhet (och mitt förhållande sprack) där en evig hetätning pågick. Okej, nu vill jag poängtera att detta inte var någon regelrätt hetsätning, men med mina mått mätta hade jag kunnat posera som julgris. Jag levde på hämtpizza, färdigmat och choklad och blev bara olyckligare.
Till slut satte jag stopp för det, för att enbart äta runt var tredje dag.
Vikten och humöret pendlade men någon riktig hjälp fick jag inte. Såhär i efterhand förstår jag ju att jag aldrig var riktigt tydlig med hur jag mådde, vad som pågick och vad jag faktiskt ville ha hjälp med.
Den 15 september kom då vändningen, som jag redan skrivit om, dagen då min gamla terapeut fick in mej på psykavdelningen, med en vikt på 34,4 kg och med en extrem uttorkning.
Det var där kampen började och mycket av det har jag ju redan skrivit om i bloggen tidigare.
Så, nu har ni fått min ätstörningshistoria. Om ni nu orkade läsa all denna text.
Egentligen vet jag inte om detta är en bild jag borde lägga upp, det kan finnas folk som tar den på fel sätt.
Jag ville mest bara visa vad jag gjorde med mej själv under den här sista perioden.
Bilderna till höger kommer från början av året, de till vänster från aug 08
Seriously girls and boys, gör inte såhär mot er själva.
Jag vet, jag var inte dödligt mager, men det är inte lätt att komma på fötter igen ändå.
Och det är faktiskt inte såå snyggt
border=0 alt=)
<3
Vad du gått igenom.. Jag blir alldeles tårögd.
Såg att du bott i Stenungsund. Är själv därifrån. I samma situation. Haft samma vikt. Är nu på behandlingshem. Kämpa på precis så som du gör. Du är starkare än starkast. Det är vi alla.
Vi har en viljestyrka inom oss som få har. Det var ju den som fick oss till sitsen vi hamnade i. Hoppas allt går väl för dig.
"Skickar över en styrkekram"
Mary baby, har aldrig läst det här förut och mitt hjärta brister lite (japp, som den lipsill jag är så gråter jag).
Dels för att Du mådde så förbannat dåligt utan att jag förstod det, men åxå för att jag inte riktigt visste HUR dåligt du mådde.
Jag var så himla uppe i mej själv och min anorexi. Förlåt för det.
Förlåt för hela Slipsen.
/Nobodys Mum anymore
sweetie OM, det var nog egentligen inte nån slips som visste hur det var, förutom flingan och mirjam, jag skrev inte så mycket om det och så var ju du inte så aktiv.
och jag tycker inte du ska säga förlåt för slipsen, även om det var stört så var det så mycket kärlek oxå.
puss OM
Me love ju baby-suger.
Och vad du är säger så är jag ledsen för vad jag gjorde. Jag visste inte bättre.
me love you to only me pumpkin
occh ingen av oss visste bättre :/
Sjukt starkt gjort att skriva det här :)
Sitter här och gråter. Min allra bästa vän har nämligen aneroxia... Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara DÖDÖDÖ just nu! Det är hemskt och jag vill bara DÖDÖDÖÖ!
Det märks att du verkligen har kämpat. Det var stark av dig att ta emot hjälp och att utmana sjukdomen.
