Jag insåg just hur vissa delar av sjukdomen fortfarande har viss effekt på mej, vilka sviter som sitter kvar utan att jag egentligen tänker på det.
Jag frågade Saari vad hon ville äta till middag för jag snart ska åka och handla och får svaret "spelar ingen roll, bara det blir rejäla måltider"
Jahaja, inget som en normal människa skulle reagera nämnvärt över utan skulle visslandes fortsätta med sin shoppinglista.
Jag stannade mitt i ett andetag och hjärtat slog dubbelvolt.
Rejäl måltid? Vad är det? Och av vad? HUR? VAD?
Jag inser att jag ännu inte har speciellt stor koll på det där.
Det kan vara svårt för mej att ta in att inte alla människor äter en macka till middag och är glada och nöjda.
Ibland är det så svårt för mej att förstå hur människor styrs av mat och hunger.
"men vaddå, måste du äta nu, vi ska ju åka med bussen"
Ja Mary, folk äter när de är hungriga. Och ja Mary, folk äter mer än en gång per dag och det är fullt normalt.
Nej Mary, folk låter inte bli att äta för att bussen går juuust nu, istället väntar man fint på nästa buss då man fått mat i magen.

Jag vill oxå bli normal. Ehrm, ja gällande mat förstås. Jag vill få in i mitt huvud hur ett normalt ätande ska se ut för det tycks falla bort lika fort som jag lärt mej det.
Lika bra är jag fortfarande på att ignorera hunger, av ren vana. Man ska inte äta bara för att magen vill det.
Banka in i huvudet på mej att det är just precis DET MAN SKA.

Ni anar inte hur less jag är på denna sjukdom.
Alla tankar runtomkring och den snedvridna synen på allt är så mycket värre än själva svälten. Eller nej, kanske inte, men det sitter ju kvar bra mycket längre och det är svårt att lära sej ett nytt tankesätt.
Känns som jag omedvetet halkat ner nåt steg gällande ätstörningen. Dags att klättra uppåt igen.