Som jag tidigare nämnt så  trodde jag aldrig att jag skulle bli 30, jag troddde inte min ork skulle finnas.
Dock gjorde den det och snart är jag 30.
Men det finns de som inte har orkat, de som gett upp kampen. De som inte längre haft krafter kvar att kämpa mot mörkret.
I fredags fick himlen ännu en ängel. Ännu en människa gav upp kampen mot det mörka, det onda.
Jag kände henne inte, men hennes död har påverkat mej.
Hon var "en av oss". En trasig själ. En människa vars liv har inneburit perioder på låst avdelning, rop på hjälp och en kamp.
En kamp hon inte vann. En kamp hon valde bort.

Det får mej att tänka på hur många jag själv velat ge upp. Då döden känts som mitt enda alternativ.
Det är så slutgiltigt, men man tänker inte på det förän man stöter på det.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer men jag hittar inte de rätta orden.
Jag sörjer inte denna människa i person då jag inte kände henne, men jag sörjer alla trasiga själar som valt att lämna livet.
Jag sörjer över att vården inte kan hjälpa alla, att vissa liv slinker mellan fingrarna på dem.
Jag sörjer över att somliga inte har förmågan att må bra.