15 september

2010-09-15 07:37:03

Nu är det alltså två hela år sedan jag fick mej egen säng på tvåans psykavdelning. En klart omtumlande tid men en vändpunkt i mitt liv.

Jag åt lite mat, utan att dö. Ju mer jag ökade portionerna desto mer trodde jag att jag skulle dö. Eller iaf bli smällfet, men jag var fortfarande underviktig när jag fick lämna avdelningen, trots all mat. Tänk, man blir inte dinosaurietjock av en smörgås. It's all in your head.

För i mitt huvud VAR jag verkligen asfet. När jag vid andra invägningen hade gått ca 2,5 kg var jag redo att skriva ut me. Att jag hade varit extremt uttorkad när jag kom in och nu hade fyllt på en hel del vatten fanns inte medräknat i den sk logiken. Det var 2.5 kilo fett, rakt på min kropp.

 

Nåja, planen var inte att skriva om du utan om NU.
i efterhand är jag sjukt tacksam för attt Mia fick in mej på avdelningen, det sa jag tillåmed till henne förra året. Jag hade inte lyckas komma dit jag är nu utan den hjälpen.
Ok, helt fantastisk hjälp fick jag väl egentligen. Jag fick stöd och pepp att äta upp måltiderna, vid det tillfället då jag kräktes upp den fick jag vak en timme efter måltiden men ingen pratade något om VARFÖR?
Inte ens min kontaktperson har varit inne och nosat på det så mycket, så det är saker jag fått klura ut själv.

Off-topic igen. Det som hänt senaste åren är att jag bitvis har en sundare inställning till både mat och min kropp.
Visst finns det dagar då jag tycker att jag är för stor. Detta är en sådan dag, det är så lätt att falla och börja tänka på hur man såg ut för två år sedan och faktikst glömma bort hur pass illa det var. Huvudet vill forma minnet till enbart en fin (?!?!) kropp. JO, för så minns jag den. Fin, men lite för stor.
Jisses, man kan ju bli ledsen bara att att skriva orden. Det är så mycket sjukt i det hela.

Jag har iaf kommit en bra bit på vägen, vilket tyvärr fäller krokben för mej ibland. Jag kan känna att jag blivit "frisk" för fort (helt frisk är jag inte), men jag vet att det bara är anorexins ord som hånar mej, att jag borde hållit fast vid henne längre.
Tänker jag logiskt så är jag glad över vad jag åstadkommit på två år.
Bortsett från rent kroppsmässigt så är nog den största förändring mitt sätt att se på anorexi. Det är inte längre något vackert, speciellt, nåt man vill åstadkomma för att känna att man har makten.
För vilken makt har man egentligen när man konstant har ett monster i skallen som skriker å bråkar, sätter upp regler etc. Sådär överdrivet charmigt är det ju inte, men inte för den saken skull helt lätt att bryta. Anorexins  klor sitter hårt.

Men nu ska jag bara tänka framåt. Den tiden har varit, jag kämpar för att inte hamna där igen och jag glädjs över dessa två år som jag fick. Jag tror inte jag hade klarat mer än ett år till om inte hjälpen hade kommit.

 

Päjs out


Kommentarer
Postat av: Mariesan

Som jag sa här om dagen, nu är det dags för nya regler i huvet, regler om mat och sov klocka! Du kommer fixa det jag vet det för du är så envis och stark, och tillbaka glimtar på det gamla, måste man få ha för att se hur långt framåt du kommit!

<3 puss

2010-09-15 @ 08:33:58
URL: http://systerharry.com
Postat av: Stina

Hej! Jag är en av de där "okända" hamnade på din sida av en ren slump och vill bara tala om att du skriver jättebra och videom var snyggt ihopklippt!

Lycka till med ditt nya friska liv

kram

/Stina

2010-09-15 @ 18:26:49
Postat av: mary

tack så mycket Stina :)

2010-09-15 @ 18:29:25
URL: http://janemary.blogg.se/
Postat av: Andie

Du är stark och du är vacker!

Det är otroligt starkt av dig att vara så öppen om ditt sätt att se på sjukdomen.

2010-09-17 @ 20:54:45
URL: http://www.upinmytree.wordpress.com
Postat av: mary

Nadie. Tack tack :)

mja har väl fått en viss självinsikt, I guess

2010-09-17 @ 21:00:30
URL: http://janemary.blogg.se/

REGLER:
- det finns inga regler. Just speak your mind.


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: