Allt är så intensivt nu. Det växlar mellan svart och vitt så fort att det blixtrar framför ögonen. Där hjälper inte direkt konstant blocktrycksfall till heller.
Nya medicinen både hjälper och stjälper. Den stabiliserar till viss del, gör en del av svängarna lite mjukare, men den gör men även sjukt trött.
Visst, det är fantastiskt att få sova som en klubbad säl på nätterna men det är mindre roligt att nästan inte ta sej ur sängen på morgonen trots att man sover hur många timmar som helst.

Diagnoser....
Diagnoser intresserar inte mej, egentligen. Jag har aldrig haft behov av att lista mina diagnoser och låta världen veta, därför gör jag det inte nu heller, men när läkarna är inne och nosar på att ge mej ännu en diagnos, en som i flesta fall är livslång så känner jag mej en smula besegrad. Mitt psyke vinner över mej och jag år bara hänga med.

Ett vakuumliknande tillstånd fullt av bzzzz-ljud har invaderat mitt huvud senaste dagarna, det enda som gått att urskilja är ett NEJ så fort det kommer till mat, att äta.
Jag har levt mycket på kaffe nu men det börjar ha gått så pass långt tid att jag måste bryta det. Jag måste bara klura ut HUR.

Trots allt detta känner jag mej inte helt fallen, jag vet att det kommer bli bättre. Jag vill i alla fall gärna tro det.
DBT, intellektualisering, sarkasmer och galghumor.
Det kommer gå bra

Stand my ground, I won't give in
No more denying
I gotta face it