Idag, för tre år sedan satt jag hemma hos en kompis och drack vin. Idag, för tre år sen hade jag ett bmi på lite drygt 15 och tyckte jag var störst av alla.
För tre år sen var jag sjukare än nånsin.
Först nu ser jag hur jag såg ut. Jag ser hur mager jag var, jag ser smärtan i ögonen.
Jag kan se paniken genon mitt leende.
En påminnelse om att jag alrig vill dit igen.
En påminnelse om hun mycket jag kämpat sen dess.
Hur jag velat ge upp och återgå till den låga vikten.
En vanlig tanke var att "jamen nu vet jag ju att jag var smal vid den vikten, nu kan jag gå ner till det å stanna".
Så funkar det ju inte, det vet jag.
"you can never be too thin"
Bullshit!

Jag kämpar fortfarande mot anoreximonstret men det går lättare nu än för bara något år sen.
Jag har ett sundare tankesätt som inte störs lika lätt av anorektiska tankar, men det är en evig kamp. Dock en kamp jag inte tänker ge upp.

Lägger upp bilden som startade detta. Jag är medveten om att den KAN vara triggande så scrolla neråt om ni känner att ni fixar det.