Permis snart slut
2011-08-21 
15:10:58Åker tillbaka till avdelningen idag, känns lite dubbelt. Det är en jobbig miljö med mycket gap och skrik och annat vansinne men samtidigt är det den plats jag måste vara på nu.
Nu har ju även reaktionen ang jobbet satt in, jag känner att jag har nära till tårar, till att bryta ihop.
Jag kan inte vara hemma när Saari måste gömma rakhyvlar. Jag vill att hon ska kunna lita på mej samtidigt som jag vill kunna lita på mej själv och det gör jag inte ännu.
Jag behöver en trygg plats där jag kan bryta ihop och få hjälp.
Jag försöker acceptera den nya diagnosen. Inte för att den egentligen kom som en överaskning, det är bara orden "för livet" som känns överväldigande. Ska jag alltid må så här? Måste jag alltid äta mediciner?
Ska jag nånsin lära mej hantera alla svängningar?
Det är otroligt tungt nu, även om jag kan skratta till och från, men det fastnat lätt i halsen. Det känns inte äkta jämt.
Nåja. Jag återkommer. Snart.
border=0 alt=)
Fortsätt kämpa mot livet, du kommer klara det! Kolla gärna in min blogg och dela med dig med några tips om du har några, har oxå en frågestund, stora kramar! www.vagenmotlivet.blogg.se
Jag hade likadana tankar när jag just fått min bipolära diagnos. För resten av livet låter så stort. Men sedan när mina meds blev rätt så kände jag bara en lättnad. Visst jag svänger men inte alls mycket, det är ju det som är poängen med medsen att svägningarna ska mattas av. Och att få tillbaka tyglarna till sitt eget liv är en gudagåva, och att kunna fokusera sina tankar är så himla skönt. Men jag ska inte ljuga och säga att allt hände över en natt för det har det definitivt inte gjort för mig, det tog flera månader innan jag accepterade min diagnos men nu när jag har gjort det är det jätteskönt eftersom jag har kontrollen, den kontroll som jag inte hade innan. Kram
Sv: Tack så mycket sweetie :)
Älskar din header också! Übermycket!
Kram på dig. Hoppas du får må bättre snart <3
