(skrivet 19/7)

Jag har råttor i bröstet. Eller är det kanske spindlar som finns där. Krälar runt på tunna små ben och irriterar min andning. Det ska erkännas, ett piller eller två har passerat mina läppar. Jag är trött på att leva som en slav under kemiska preparat men mer trött på panikångestattacker i mitten av en folkmassa.

Den där ångesten som hälsar på då, inte ett välkomnat besök, men det är inte längre dagligan. Vissa nätter somnar jag utan och vissar mornar vaknar jag ångestfri.

Har alltid fått lära mej att ångest inte kan döda och det må vara sant men inte indirekt.
Det en kraftik ångestattack kan driva en till kan vara livshotande och du sitter med en destruktiv sida. Ett snitt för mycket, ett piller för mycket. Alla knep att lindra ångest som är av destruktiv art kan döda.
Men den snabba pulsen, krälandet i bröstkorgen, mumlandet och viskandet i huvudet är inte farligt.

Därför är jag glad att jag än så länge håller mej ifrån det självdestruktiva. Jag tar en normal dos medicin när det krisar och jag håller mej ifrån rakblad.
Jag vill inte göra ett snedsteg och riskera att dö av något som egentligen inte dödar.