In the looking glass
2011-06-17 
16:13:36Den kommer aldrig att lämna mej helt ändå så varför i helvete hålla på att plåga sej själv hela tiden?
Har vidtagit vissa åtgärder redan, men skit i det ni.
Jag lägger ner mitt sk "friska liv" (som om nån nånsin trodde på det, hah).
2009-02-03
Jag minns fortfarande när jag skrev detta, hur jag kände, vad jag tänkte.
Anorexin kändes så djupt rotad att det inte fanns en chans att vinna över den, varför ens kämpa?
Trots det ville jag ju inte ge upp helt, det kan jag ju inte, jag vet uppenbarligen inte hur man gör så jag valde en plats på psykavdelningen.
Spenderade den tiden med att analysera mina egna tankar, försöka förstå varför jag var så fäst vid min svält, varför det var min strategi.
Att analysera sej själv är inte det lättaste, man kan bli helt ställd över hur man ens tänker, man anade aldrig att ens egna tankar kunde vara så otroligt skeva.
Här sitter jag i alla fall, drygt två år senare med en normalvikt, relativt friska tankar och mycket mer hopp än då. Jag har ett liv igen, jag har orken, motivationen.
Det har inte kommit gratis, jag inte äkt räckmacka in på friskhetens bana. Jag har fått kämpa, som alla andra som tagit sej ur en ätstörning eller annat destruktivt beteende.
Som jag har kämpat, fallit, slagit mej blodig men ändå rest på mej igen.
Jag öppnade mej och tog emot den hjälp jag blev erbjuden, jag slutade spotta psykiatrin i ansiktet. Framför allt slutade jag väl spotta mej själv i ansiktet.
Att förstår varför man har vissa beteenden kan vara ganska skrämmande, för det betyder att man måste ändra på saker man inte har en aning om hur man ska ändra på. Självanalys igen.
Det är svårt, men värt.
Jag är väldigt glad över hur pass långt jag kommit på den fronten.
Som jag skrev till Marielle så är det nog den bedrift jag är mest stolt över, att ha kickat anorexins röv.
Självklart smyger sej tankarna på ibland, men det är nog något jag får leva med. Jag kan hantera dem bättre nu, de tar inte över och jag är inte längre styrd av min ätstörning.
Nu ska jag bara få tummen ur och sätta beviset på min kropp, permanent i bläck, som en trofé men även som en påminnelse att inte gå tillbaka till det som var.
border=0 alt=)
Jag har följt din pågående kamp till friskhet och jag ser/läser om dina dunster med de negativa tankarna men på något sätt lyckas du vända på skutan och fortsätta i rätt riktning och det är enormt inspirerande!
tack snälla du, Andie. ja du läste ju min blogg redan då jag skrev ovanstående. Du har ju hängt med. Du var ju tillåmed med när hela karusellen började, i den "ljuva" tonåren
Du är grym som har kämpat dig upp! Be proud <3
Lilla Mary... Känns så bra att läsa att du lyckats ta dig ur det där. Minns bilderna från då du mådde som sämst, hur chockad jag var när jag fick se dem trots att jag egentligen visste hur lite du vägde och allt det där. Det blev så verkligt då och fruktansvärt att se, även om jag i min sjuka hjärna önskade att jag också kunde vara sådär smal. EDs är så fruktansvärda eftersom de arbetar sig så djupt in i ens psyke och inbillar en att de är hela ens väsen, att man inte skulle vara någonting utan dem, att lyckan sitter i att göra dem till lags.
Du är en så himla fin person och det gläder mig att du ska gifta dig med den du älskar. Ni är ett sött par ni två och jag ser verkligen fram emot bröllopsbilderna. ;)
