Vissa personer har man haft i sitt liv så länge, älskat så villkorslöst att man inte trodde att det någonsin skulle vara på ett annat sätt.
Även om det funnits motgångar eller om man valt olika vägar i livet så har bandet alltid funnits.

Jag kom fram till en punkt där en vänskap blev som en infekterad tumör, som jag trots allt inte ville göra mej av med. Ett elakt virus spred sej i min kropp, sänkte de skyddande murarnas immunförsvar.
Jag blev så medveten om den otroligt tunna linjen mellan hat och kärlek, vilken svår balansgång det är.
Jag föll, över på fel sida, utan att veta om jag ville ta mej därifrån.
Kanske hade ödet tippat mej över för att få mej att se.
Mina ögon hade länge blundat för det svarta, infekterade.

Jag har gått över till andra sidan nu, till den villkorslösa kärleken, trots att min logik ibland säger emot. Jag gråter, skriker, jag älskar.
Vänskapen är för djupt rotad och även om den blir infekterad finns det ingen chans att förinta bölden som uppstår.
Den är en del av mej, dör den så dör en del av mej.
En del som jag bevisligen inte kan existera utan.

Att förlora en vän kan verkligen få en att förstå vad en annan betyder.