Looking back, again
2011-06-28 
12:33:43Varningsflaggan dök upp, borde jag titta?
Kände att det kunde funka.
Att höra om familjernas sorg, ångest och vanmakt gjorde ont i mej. Hur alla påverkas av sjukdomen, inte bara en själv.
Man blir så förbannat egoistisk av sjukdomen, man ser bara sej själv. Det går inte att ta in att folk omkring en också lider.
Att se den ena tjejens alltför magra kropp påverkade mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag kände sorg och äckel.
Det är inte vackert, alls. Det är bara tragiskt att det blivit ett ideal, att så många strävar efter att få en sådan kropp.
När jag såg det kunde jag bara tänka på hur fruktansvärt dåligt jag mådde när jag var som magrast. Hur min hjärna inte fungerade, hur min kropp inte samarbetade med mej.
Det är inte värt det.
Att bryta sej loss från sjukdomen är inget man gör över en dag, det tar tid.
Dessa tjejer hade slagits mot sjukdomen i tio år.
Tio år!
Men ideal, ja. Tyvärr är det ju så, "Thinnner is the winner".
Ett tag i alla fall. När man fått den där magra kroppen man önskat sej så mår man så pass dålig och har en sån skev verklighetsuppfattning att man bara ser en stor kropp.
Man klämmer sej i huden och hjärnan omvandlar det till enorma mängder fett.
Det är sorgligt att minnas tillbaka. Såhär med facit i handen så var det inte värt allt slit, alla ångest, alla sömnlösa nätter. Den kontroll över min kropp jag hade i början var som bortblåst.
Klistrar in ett citat från min dagbok under den tiden
”men det skrämmer mej ändå lite hur fruktansvärt stark ana har blivit. Vilken jävlas makt hon har. HON skrämmer livet ur mej. Det var ju inte såhär jag ville ha det. Det var JAG som skulle ha kontrollen, inte Ana. ANOREXISKIT! Som jag ändå inte kan leva utan"
Hittade ett annat citat som får mej att förstå att jag måste ha dissocierat lite på den tiden också. Då visste jag inte vad det var, men jag visste att jag hade skapat Mary av en anledning.
”Lilla maria vill sova så får dumma äckliga mary vara uppe och göra vad hon vill. skitunge”
Kontentan av det hela är jag känner mej otroligt glad över att jag kommit så pass långt.
Jag har övervunnit den mest dödliga psykiska sjukdomen. Jag har en fungerande kropp och ett realtivt fungerande psyke när det gäller mat.
Jag förstår att jag behöver äta.
border=0 alt=)
Dr Phil är riktigt kass när det kommer till dessa psykiska problem. Jag tänkte skriva att han får hålla sig till parterapi men det stämmer inte heller riktigt... Jag gillar honom inte. Jaja, inte hans fel att han är sydstatsamerikan... :P
Angående Ana. När du har berättat så låter det verkligen som att du delade dig själv mitt itu. Jag har lärt mig om anorexia genom dig, innan hade jag läst och bevittnat väldigt lite av vad själva sjukdomen betyder för personen ifråga, istället har jag varit den där som står på sidan och önskar av hela sitt hjärta att den man tycker om ska slippa matångesten. Du lär mig mycket och det är jättebra, för då kan jag också stötta dig!
Precis som borderline eller andra sjukdomar så är man liksom gift med sjukdomen, svårt att skilja sig när det gått så långt att man identifierar sig med den eller, som du, var tvungen att dela dig itu för att orka. Förstår du vilken överlevare du är?
Sådana här inlägg är vad som gör dig till en förebild.
"Nu ska jag kicka ångestrumpa och äta upp min mat!" är typ mitt favoritcitat!
Starka du!!
Jessica: Tack!
Försökte svara i din blogg men det sket sej. Hoppas du kan ta dej igenom din ätstörning, jag lovar, det finns ett liv på andra sidan, det går att ta sej igenom. Kämpa på!
Du är grymt stark! Jag håller själv på att ta mig ur min ätstörning och just nu går det rätt bra, sämre i perioder.
Kram! /Yolanda
Förstår du nu varför du är stark? Du orkar stå emot och du kan prata om sjukdomen på ett konstruktivt sätt. Du kan identifiera de felande länkarna.
jo jag börjar ju hajja det där med min egen styrka, iaf när det gäller saker jag har gått igenom och tagit mej ur
:)
Kan fortfarande inte titta på program om anorektiker eller läsa böcker mm för att jag fortfarande saknar sjukdomen. Började bli sjuk som tioåring genom bulimi, blev anorektisk som 14-åring och blev normalviktig och "frisk" (trots en del bulimi även efteråt) som 26/27-åring. Som äntligen gravid 31-åring är jag glad att jag är frisk och valde livet men saknar ändå sjukdomen varje dag. Har nog vant mig vid att jag aldrig nog kommer att känna som du när jag ser en anorektiker. Saknar tryggheten i sjukdomen, alltså det är ju länge att vara sjuk över 15 år, man blir väl van vid ätstörningen.
Men ville inte dö så kan väl säga att jag valde livet och anpassar mig fast jag ofta saknar tryggheten jag fann där.
Anorexi är en mycket märklig störning. Väljer själv att inte kalla det sjukdom eftersom jag valde att ta mig ur det. Ett missbruk skulle jag kanske likna det vid. Men det spelar kanske mindre roll vad man kallar det.
Märkligt iaf och jag kommer nog aldrig att förstå det eller min inställning till anorexi.
Skeppet: Vissa program undviker jag, som top model, supersize vs superskinny etc.
att se väldigt magra tjejer kan sticka till men de rent sjuka, avmagrade skelett-tjejerna ger bara avsmak.
Länge sen jag läste en bok om anorexi eller liknande, har inte vågat testa det ännu. Iom att sjukdomens "trygghet" kan beskrivas så bra så vill jag inte utmana ödet, för givetvis kan jag sakna den ibland oxå. Jag är bara stark nog att inse att jag egentligen inte var speciellt trygg.
sjukdom, störning...man kan noll kalla det allt möjligt
Mm, och känner också att jag blir lite "knepig" i skallen av att ens diskutera det, så ska nog låta bli. Verkar inte vara redo trots många år bakom mig.
På tal om något helt annat: Har blivit väldigt glad av att läsa om er förlovning osv de senaste dagarna! Är bara en följare, varken du eller Saari känner mig, men kollar ibland och blir glad när läser sådana nyheter!
Just det. "Jag har övervunnit den mest dödliga psykiska sjukdomen." HIGH FIVE älskling!
WHOOP!!
