What about them?
What about the person that has to find your body, surrounded by blood?
What about the terror and pain that they’ll have to remember for the rest of their lives?
What about them having to feel guilty for being “too late" every day of their lives?
What about them holding your body and screaming in agony as they can’t even get the strength to leave you to get a phone to call for help?
What about the depression that you’ll leave them in?
What about them having to walk away, their clothes soaked in your blood and their tears?
What about them yelling at your paralytic body “Please live! I love you! I need you! Please."?
What about all the tears you’ll cause people that you aren’t even aware of?
What the fuck about them?
Life is so fragile, and we fight for it every day —even against our own hands.
When you kill yourself, you’re also becoming a muderer.
You’re killing pieces of the people who love you.
You’re tearing holes into their hearts that can’t even seal with time.
So what about them?
fantastiskt bra skrivet och tänkvärt!
Marielle: absolut!!
är det hon som skrivit den själv förresten?
jag vet faktiskt inte, men googlade lite och hittade den här och var så jag börjar tro att hon kan ha hittat den nånstans på nätet
helt klart värd att sprida vidare även om upphovsrättsmannen inte gett sig till känna.
-krama-
En väldigt talande och stark text!
Håller med... Tyvärr är det ju så många som är så sjuka så de just då inte kan inse hur de påverkar dem i sin närhet, men det är väldigt fruktansvärt med självmord. Hade en släkting som t ex tog sitt liv just efter sitt gräl med tonårsdottern. Hon fick det inte lätt efteråt, att leva med sin faders val.
Jag anser att man bör ha hänsyn till sin omgivning hur svårt man än har det, även när det är stort sett omöjligt. Man lever väldigt sällan HELT ensam. Även om det ofta kan kännas så.
finner inga ord