Denial or acceptance
2011-11-30 
18:50:50Vi pratar ofta om henne, jag skriver bara inte om det lika mycket nu. Jag undviker ämnet då det gör för ont.
-Hon kommer inte tillbaka!
Jag kunde inte svara. Vad skulle jag säga?
-Jodå! (förnekelse)
-Nej jag vet (acceptans)
Egentligen lever jag inte i förnekelse heller, jag vet att Malin är borta, men jag har absolut inte nått acceptans och det kommer jag nog inte göra på länge.
Allt som har med Malin att göra är för känsligt nu.
Jag har snarare gått bakåt i processen än framåt.
Jag kommmer aldrig släppa henne helt, men jag vet att jag inte behöver det.
Jag måste bara sluta hoppas att hon ska ringa någon dag.
border=0 alt=)
Jag känner samma sak... Det går bara inte. Slår huvudet i väggen gång på gång för att man bara inte vet hur man går vidare på ett sätt som inte gör ont. Men det gör ont hur man än gör.
Det är så fruktansvärt hemskt när människor som står en så nära hjärtat går bort. Man kan inte fatta det.. Man vill inte förstå. Men tillslut accepterar man, även fast man sörjer. Man glömmer ju aldrig, men efter en tid så kan man faktiskt sitta och minnas de goda och fina stunderna man hade tillsammans och le lite. För de där människorna lever alltid vidare inom en.
Ps: är glad att du har hittat Saari, hon verkar vara en riktigt gullig tjej. :)
Kram.
beklagar verkligen sorgen.
med tanke på sättet hon gick bort på....förstår att det är väldigt svårt att acceptera.
