Nästa vecka åker jag ner och hämtar hem min lilla Wilma. Jag vill gärna tro att jag har försonats med tanken att Stella ska vara kvar där, men det gör ont i hjärtat. Lilla fina Stella.

Lilla prinsessan som jag har haft sen hon var några veckor gammal. Min döva tjej med för långa bakben. Min skygga lilla tjej.
Jag vet att jag har gjort ett klokt beslut, det enda rätta, riktiga men givetvis gör det ont i mammahjärtat.
Jag har arbetat hårt för att vinna hennes tillit och lyckats. Jag har fått henne från en rädd tjej som gömde sej under badkaret till en modig liten kisse som gärna kurrade i mitt knä.
Stella kommer få det bra, det vet jag. HOn är i trygga händer, men att åka ner och sen åka tillbaka utan henne.
Jag är inte beredd på hur det kommer kännas och kommer nog inte heller bli det.
Jag kommer få uppdateringar om henne ofta, kanske dagligen men Stella, min Stella.

Usch så ont i hjärtat det gör, men vi gör det ju av alla goda orsaker. Det är nog den största trösten vi kan ha, samt att både Stella och Alvin är hos bra människor. Klart att det ändå kommer bli tårar och saknad. Försök att inte ta ut något i förskott, eller om det känns bättre så ta ut allt i förskott. Vad som nu än funkar bäst. Min famn finns här för dig!

Saari, ja det gör ont, men jag vet att det kommer bli bra. Det är nog själva "lämnadet" av henne som kommer bli tufft. Alvin kan vi ju träffa ofta.

men det är tugnt

Stella kommer skicka många bilder och pussar säger hon nu när hon sover på sin favorit plats på soffan. Vi har just gosat lite. Men soffryggstödet är favorit platsen. Så hemma stadd är hon allt<3 men hon hoppas på besök nångång.