Depressionen äter upp mig, kastar sej över mig med demonisk styrka.
Den drar ner mig i de mörkaste, djupaste av hål och håller mig fastnaglad med sin makt.
Den sliter mig i stycken, lämnar mig utan försvar mot dess klor.
Inga ljusglimtar tilllåts, inget hopp.
Jag dras ner under ytan, trampar vatten, kämpar efter luft.
Det är mörkt och kallt, i centrum av helvetets eldar.
Tankar planteras i mitt huvud, tankar jag försöker slåss mot, tankar som drar ner mig djupare.
Planer formas. Planer om ett slut. Avslut
Scenarion spelas upp.
Jag måste ta mig upp, upp från det mörka men jag är lämnad utan verktyg, utan förmågor.
Jag är stel av köld, förlamad av skräck.

Hut tar jag mig upp? Hur överlever jag? Vilket håll ska jag gå åt?
Hur får jag det svarta att släppa taget om mej?