Nystart
2011-09-17 
19:25:11Jag behöver en nystart. Börja om igen, blicka framåt med ny information, ny fakta om mig själv.
Ny diagnos, nya mediciner, det kan kännas tugnt men samtidigt en lättnad. Det finns hopp.
Kanske kommer det inte bli lika mörkt igen, kanske kommer det bli lättare nu.
Visst känns det tugnt att vara en slav under kemikalier, att medicinera bort känslor, på gott och ont men det kanske måste få vara så ett tag nu. Kanske för alltid men det är svårt att förutspå framtiden.
En dag i taget är vad som gäller.
En minut ibland.
Jag måste börja om, i mitt nya hem. I mitt kärleksnäste. Vårt!
Jag måste bryta mig loss från depressionens ekorrhjul och gå vidare.
Jag har kärleken, jag har djuren och framför alllt har jag mig själv.
Jag måste börja tro på mig själv igen. Förlåta och gå vidare.
Förlåta. Komma över detta självförakt.
Att hata sej själv gör ont, att hata sej själv tär.
Att vilja krypa ur sin egen kropp, byta skepnad.
Jag måste komma vidare, acceptera mej själv. Inse att även jag gör misstag, att jag inte är felfri.
Självförakt.
Varför känner man så starkt förakt mot sig själv?
Kan man inte tillåta sig själv att göra misstag,
De fel man gör skulle man inte förakta andra för.
Det går lätt att förlåta, glömma och gå vidare.
När det gäller andra.
Att känna så mot sej själv är en känsla som förtär en.
En känsla som gör att mörker omsluter en och en tung börda vilar på ens axlar.
En känsla som gör att man hamnar i en ond spiral.
Är man inte värd bättre så behandlar man sig själv inte bättre.
Har man redan felat kan man fortsätta, man är ändå inte värd mer.
Men varför?
Varför inte försöka vända på det?
Att ta de misstag man gjort som ett exempel på hur man inte ska agera.
Att vända beteendet till något bättre. Gör om, gör rätt.
Förlåta en själv.
Riktigt hur jag ska gå vidare vet jag inte ännu men ju mer jag lär mig om mig själv desto lättare kommer det att gå.
Jag måste skafffa mig de rätta verktygen för att hantera mig själv och min sjukdom.
Sjukdom. Det är där det svåra sitter. Jag vill inte acceptera att jag har en sjukdom.
Samtidigt blir det ändå lättare, det är en förklaring, en orsak till min psykiska ohälsa.
Det är inga fel på mig men jag är sjuk. Jag kommer inte att bli helt frisk, men jag kan lära mig att leva med sjukdomen och leva ett relativt friskt liv. Ett drägligt liv.
Distans, acceptans,
Jag måste börja där.
Jag måste lära mej gå igen, på små vinglande steg.
border=0 alt=)
Det är jättesvårt att förlåta sig själv. En teknik som kanske kan hjälpa är att du försöker föreställa dig att du träffar dig själv, men tänker på denna version av dig själv som hon, en person som är lika mycket värd som alla andra. Försök att reflektera över om du skulle kunna förlåta henne för de saker hon har gjort. Om du kan det kanske du kan inse att det är okej att förlåta dig själv också, hon är ju trots allt du ...
Lite flummigt jag vet. Jag har själv använt tekniken för att försöka sluta hata mig själv för att jag blev utsatt för övergrepp som barn. Jag föreställer mig en liten flicka som har varit med om exakt det jag har varit med om och inser på någon nivå att det inte var hennes fel, så hur kan det då vara mitt fel?
Förlåta sig själv... Kanske behöver du inte förlåta vissa saker, du vet, whatever failings you're guilti of. Det kan vara fantasier, vanföreställningar.
Man ska alltid förlåta sig själv, så länge man vet att man gör sitt allra bästa. Och det VET jag att du gör!
Jag vill gärna dela med mig av denna, kanske har du redan läst den. Den är väldigt tänkvärd.
För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.
Förlåt dig själv.
- Jonas Gardell (ur En Komikers Uppväxt)
Vill vara anonym, av olika anledningar, men ville ändå berätta lite om mig själv för att du ska förstå att det inte är omöjligt att leva ett bra liv trots att man är bipolär.
Jag fick diagnosen bipolär typ II för sju år sedan, men hade då varit "sjuk" i många år utan att få rätt diagnos. Mådde väldigt dåligt, var självdestruktiv på olika sätt och hade alla möjliga problem, var sjukskriven långa perioder. Fick veta att jag skulle behöva äta medicin hela livet, att jag måste acceptera sjukdomen och medicineringen och lära mig leva med det, jag fick räkna med återfall, etc.
Men - nu är det tre år sedan jag hade en depressiv episod (som var relativt lindrig), fastän jag slutade medicinera eftersom det ändå inte hjälpte så mycket. Och det är sex år sedan den senaste allvarliga depressionen. Nu vill jag absolut inte rekommendera dig eller någon annan att sluta medicinera bara för att det fungerade för mig - det viktiga jag vill ha sagt är att det faktiskt kan bli mycket, mycket bättre, även om bipolär brukar räknas som en "livstidsdiagnos".
För mig har sådant som en stabil livssituation, ett tryggt kärleksförhållande, att jag lyckades sluta vara självdestruktiv, fysisk träning (på en hälsosam nivå) m.m. haft stor inverkan på mitt mående. Större än jag trodde att det skulle kunna ha när jag mådde som sämst, då kändes det som om det inte spelade så stor roll vad jag gjorde. Av det jag läst i din blogg verkar du vara på rätt väg, det verkar finnas mycket gott i ditt liv, även om du kanske inte orkar ta till dig allt det goda just nu. Det är inte så hopplöst som det kan kännas!
En dag i taget. One step at a time. Kram vännen!
