De förstår inte, de har inte klor som river deras insida i små remsor. De hör inte skarpa skrik i huvudet, blinkande varningar. De förstår inte att för varje tugga hon tar så krossar hon en del av sig själv, den värld hon byggt upp. Den människa hon har blivit.
Att äta är förbjudet, det har det varit så länge att Jane inte minns något annat. Hon har så länge arbetat för att bryta ner till kropp, att förminska sig själv till ingenting. Att få bli den osynliga flickan, då inga monster kan hitta henne.
Jane är genomskinligt grå men samtidigt sticker hon ut med sin extrema magerhet, blickar dras mot henne. Folk pekar och viskar, undrar om Jane är sjuk.
Jane är sjuk, men hon ser bara sitt tablettmissbruk, det är hennes enda hinder i livet. Att hennes kropp har magrat till bara ben, hennes muskler har förtvinat och hennes hjärta slår oregelbundet är en sådan stor del av henens vardag, det har varit hennes sätt att leva under sådan lång tid att hon inte känner till något annat. Att neka sin kropp näring är hennes sätt att ta kontrollen över den mörka kraft som sliter henne i stycken. Hon förminskar sig själv för att lättare hantera sin svåra vardag.
Ögonen svämmar över, sjukdomen vinner och Jane lämnar bordet med maten orörd på tallriken.