Mycket är förstås sånt jag hittar på, utiifrån fantasi och andra ätstörningshistorier jag har läst men det är fortfarande svårt att inte tänka tillbaka på sin egen tid som sjuk. 
Det jag minns. Det är ganska så luddigt. Men jag minns skräcken över mat, fasan över minsta gram och jag minns hur fruktansvärt trött jag var, hur sjukdomen slet på min kropp utan att jag kunde kämpa emot.

Nåja, det ska väl säkert finnas nåt bra med att gräva i det, få mer distans och inse att det man gjorde mot sig själv är något man aldrig skulle göra igen.

Let's hope