Jag är orolig för morgondagen. Hur det kommer kännas, hur jag kommer reagera. Omöjligt att veta innan. Tårarna kommer garanterat, men sen då? Ilskan, förnekandet. 
Det blir första gången jag ser hennes riktiga grav, med sten och sådant. Sist var det ett träkors och ett hål i jorden.
Det gör så förbannat ont att tänka på det, så här skulle det inte bli. Och jag sörjer att jag inte hann träffa denna fantastiska människa. Vi hade planer att ses till sommaren, men vi hann aldrig. 

Jag vet inte om hon såg mig som en bästa vän, men jag tror det. Hon var helt klart en av mina bästa vänner iaf, våra telefonsamtal och skype-babbel är ovärderliga. Jag minns hennes röst, hennes skratt.

Damn damn damn, what I wish to have you here