Dags att skriva om onsdagen då....det var en sån intensiv dag. Vi började åka mot Luleå vid tio tiden. Vi var noga med mat och vatten på vägen, hur motigt det än var.

Vi träffade upp Catti, Malins svägerska på kyrkogården och satt med henne vid graven. Den var så otroligt vacker, fast jag hatar det faktum att den finns. Jag kan inte acceptera att hon är borta, någonsin, tror jag.

Min hjärna var nog lite överarbetad och känslig den dagen för när jag satt och lyssnade på Catti som pratade så kom det mummel från Malins grav, otydliga ord som jag försökte höra, samtidigt som jag inte ville sluta lyssna på Catti. Blev väldigt svårt att försöka hålla någon fokus där (kanske är jag galen på riktigt).

 

Nåja, detaljer känns oviktiga. Vi satt där, Saari spelade Fix you och Wish you where here, gitarren var med. Tårarna rann, men platsen var vacker genom gråtande ögon.

Jag lämnade en docka och en mjukishund som jag borde ha skickat till Malin redan 2009 men som inte blivit av.. De har nu stått ett år och väntat på att få komma till Malin, om så hennes grav.

 

Jag grät då och då på vägen hem, det var svårt att hålla tårarna tillbaka, speciellt när radion spelade Fucking perfect med P!nk. Malin var fucking perfect och det enda jag vill är att hon ska veta det, att hon ska förstå det.

Att ingen människa kommer vara så igenom snäll som hon var. Och alla skratt hon gett mig. Alla förtroliga samtal, allt trams, allt....underbart.

 

Vi tänker åka tillbaka igen nästa vår/sommar, då borde graven fått mer gräs och vara så vacker. Det kommer alltid göra ont att besöka graven, men det är värt den smärtan för att få vara nära Malin, 

 

God, it fucking hurts