En helt vanlig dag av facebookande, matlagning, tupplur och skrivande. Fick ett ryck och det sprutade ur nästan ett A4, i ett svep. Jobbar med ett positivt men känslosamt kapitel.

 

Jag är nöjd, dagen har bara varit. Allt jag behöver är Saari intill mig, känna hennes andetag i nacken, hennes hand som håller min. Löftet om att aldrig släppa. 

Jag släppte inte hennes hand även när jag var döende. Det var henne jag tänkte på när jag satt med hörlurarna runt halsen och var redo att dra åt. Hennes kärlek fick mig att larma, hennes kärlek fick mig att fortsätta leva.

Jag skrämde mig själv, jag trodde inte jag var så desperat.

 

Livet går framåt