Nu menar jag inte att vara okänslig, men känns det här verkligen hållbart? Att ni turas om att läggas in på avdelning? Det borde finnas något annat alternativ, såsom ett vårdboende eller liknande, så att ni kan få hjälp av personal dygnet runt.

Fast det är väl lite orättvist, Saari har ju inte varit inlagd särskilt mycket alls? Och förhoppningsvis kan Mary få hjälp att känna att hon vågar prova att stanna hemma istället för att åka in för att bli inlagd på en gång det blir jobbigt, precis som hon själv skrev för några inlägg sedan.
Att vara hemma (med boendestöd) tror jag är jättebra och mycket mer utvecklande än ett vårdboende.
Men detta var bara min spontana känsla, jag känner ju inte heller dessa tjejer.

Mary: roligt att du tänker börja blogga mer! Och hoppas du kan ha det vilsamt hemma nu. Kram

Jag vill inte trampa på några ömma tår. Men personerna ovan har kloka funderingar och jag tror säkert att ni själva redan varit inne i de tankegångarna. Det känns ibland som att du har fastnat i en sorts image och ett sätt att leva och jag vet att du försöker kämpa dig lös men ibland får jag känslan av att du inte riktigt vill eftersom det är en sorts trygghet i att gömma sig i den psykiska ohälsan. Och än hur mycket ni älskar varandra så har ni ju varit mer särbos än sambos, egna boenden kanske inte vore så dumt om det betyder att båda klarar av att vara hemma hos sig själva mer än på en avdelning. Ni kan ju fortfarande vara tillsammans, men ha era egna kryp in på ett helt annat sätt än vad man kan när man lever ihop med en partner.

Måste bara skriva att jag tycker Mrs Andies inlägg här ovan var väldigt vettigt och något jag tänkt också när jag läst era bloggar.
Det ÄR svårt att lämna något tryggt, hur destruktivt det än må vara. Och kanske ännu svårare när man lever så tätt inpå det, med varandras sjukdomar osv. Hoppas dock att ni kan hålla ihop, oavsett boendesituation, det är ni värda! Och hoppas att du vågar bryta med den där "imagen" som Andie kallar den, det är DU värd.

Saken är väl den att det minst destruktiva och allra mest konstruktiva är vårt förhållande till varandra. Det tar på att ha det som vi haft det och vi har diskuterat alla möjliga lösningar inklusive att bryta upp men helt sanningsenligt så tog jag inte emot Marys frieri för att jag var kär i stunden utan för att jag vill leva mitt liv med henne. Och hon med mig. Svårigheterna måste vi lösa, vi diskuterar mycket just för att vi vill vara med varandra.

Det här om en "image" har jag inte sett hos Mary. Jag tror att ni vet lite för lite för att kunna påstå det egentligen. Hon har en jävla drivkraft och vill ut i arbetslivet, men på grund av sjukdom inte kunnat och det handlar om något helt annat än att ha en "image". Jag ser hennes dagliga kamper, de kortsiktiga och de långsiktiga och jag tycker att det är fantastiskt hur hon reser sig gång på gång. Om ni bara visste... men man ska inte behöva blotta sin själ på en blogg, än mindre tro att man känner någon genom en blogg. Det är mycket dolt under ytan.

Självklart kan vi som inte känner er bara och endast uttala oss om hur vi uppfattar er just via det ni skriver i bloggen, påstår absolut inte att jag vet allt som sker under ytan eller att jag känner någon av er.
Tolkningen av det som är skrivet i bloggen får jag stå för och säger ni att det är en felaktig tolkning så är det såklart så.

Ordet image var ett fel valt ord av mig. Det jag menar är nog snarare att det blivit en sorts identitet och att bryta det negativa mönstret är svårt, jag vet, jag kämpar dagligen med samma sak. För vem är man utan den där skyddsbarriären som sjukdomsidentiteten ger en? Vem är man utan den där smärtan och vågar man vara någon utan den? Jag menar att det har blivit en sorts trygghet. Och det känns lite som att ni har fastnat i det. Det har helt enkelt blivit lite bekvämt att vara den där "sjuka och instabila" för då kan ingen ställa några krav på en. Självfallet förstår jag att ni inte lämnar ut allt i era bloggar, det gör definitivt inte jag. Jag önskar er båda all lycka i världen och att ni ska bli trygga och stabila i er själva.

Nu säger du "ni", och jag kan inte svara för Mary så jag svarar för mig själv.

Jag ser inte mig som sjuk, utan som en person som vem som helst. Jag beaktar mina svårigheter men också goda sidor, jag känner verkligen inte igen mig i vad du fått för uppfattning för mig, för jag lever inte som psykiskt sjuk, jag lever som Sara och mina problem stör inte min personlighet. Min personlighet kommer alltid att vara JAG och inte sitta i vilken sjukdom jag har. Däremot spelar det ju in att jag inte har något arbete mer än mitt arbete med mig själv, men fortfarande så hävdar jag att jag inte som tyvärr många andra blir sin diagnos. Det är ganska ointressant, förutom de kreativa som kommer ur det hela förstås. Emellertid, lika väl som man alltid måste ha i åtanke att ta sitt insulin om man är diabetiker så måste jag ta mina mediciner och det blir ju en självklar del i livet men den enda reflektion jag har över min sjukdom är att jag vill bli bättre och är ledsen över att jag äter mycket mediciner. Den där trygga platsen som en depression kan bli för en identitetssökande person behöver jag inte att känna eftersom jag klurat ut vem jag är. Och så är det med det.