Fast du har gjort det jag alltid har drömt om sedan barnsben och det är så jävla stort. Det handlar inte om att du inte kan skriva, utan det kanske är någonting som hindrar dig tillfälligt. Men du är verbal, har orden och kan vara både seriös och seriöst tokrolig i ditt språk. Jag hävdar fortfarande att jag ser upp till din förmåga att skriva prosa utan dess like och samtidigt vara riktigt släng i käften/tangentbordet. Jag tror att du har en bad case of self doubt som kommer få över för du KAN och du GÖR. Och vet du, man måste inte vara Sylvia Plath för att skriva bra och jag läser hellre dina tankar och funderingar än någon annan bok för du har ett djup som feel-good-författare saknar. De är bara orealistiska. Jag tror att det är den cyniska delen av dig som talar nu.

Har svarat lite på fäjjan men vill bara säga att den där känslan alltså, den känns om en livshotande sjukdom som kommer ta ens liv. Det är som när besökarantalet sjunker som faen och man bara vill skjuta sig i huvudet för man fattar inte vad man gjort för språkligt klavertramp i skiten och "inser" att allt man gör är värdelöst. Vad och vem är man utan det man alltid identifierat sig med och det enda man tycker att man är någorlunda bra på?
Har bara läst din blogg än så länge men älskar dina verbala moodswings och hur du mixar i ditt skrivande. Klart du är författare och alltid kommer vara det.
Och herregud, vem tar inte fram skämsskudden när man läser sina gamla texter?

En sak är iallafall säker, writers är dem hårdaste självkritiker som finns.

På sistone har dina blogginlägg varit i typsnitt som är ganska svåra att läsa, lite lätt suddiga bland annat. Det blir problem för mig iaf, typsnittet stör läsningen.

Jag har precis kommit igång med att läsa din blogg igen. Tror att du "tappade" mig när det blev så glest mellan inläggen, typ att man (jag) saknade kontinuiteten och liksom tappade intresset och den röda tråden. Det hade ABSOLUT inget att göra med att du skulle skriva dåligt, för det gör du inte (tycker inte heller att man behöver skriva superbra i alla blogginlägg heller, vi vet ju att du kan skriva bra när du har tid och energi till det).
Tror att jag också tappade lite intresse när det var för mycket psyk och depression på ett negativt uppgivet sätt. Detta är ju som inget att göra åt tror jag för du VAR ju där och du kan ju inte låtsas vara glad och fylld av pepp när du inte är det, men samtidigt tycker jag också det är intressant att läsa om det jobbiga, det deppiga och sjukdomen eftersom det också är en del av din vardag - det var nog mer när det var så himla uppgivet det blev frustrerande (för mig personligen alltså). Aah nu är det jag som inte kan uttrycka sig.
Vill iaf säga: tycker det är jättekul att du börjat blogga mer. Tummen upp!

ps: kan hålla med föregående kommentar angående typsnittet!

Kram!