Lite piggare idag men en konstant oro i kroppen. Oro för vad? En skräck är att hamna på avdelningen igen men det är egentligen inte speciellt troligt, jag mår för bra för att behöva vara där, dessutom tror jag ingen har direkt bråttom med att låsa in mig igen, då alla (inkl jag) tycker jag varit där för mycket. True, I have.

Sen är jag rädd att de ska vilja sätta mig på medicin/er igen och jag vill inte! Jag tycker jag fungerar bättre utan segklet som gör att jag inte kan kontrollera impulser/känslor och sådant. Jag har panikattack-känningar varje dag men jag får inga panikutbrott för jag har närvaron att stanna upp och reflektera.

Haha, låter som jag är stabiliteten själv, verkligen inte. Jag är superkänslig och har gråtfest om jag tappar smörkniven på golvet men jag bryter inte samman som förut.

Men ja, framtiden är ett orosmoment i sig. Försöker dock att inte oroa mig för mycket över saker som kanske nte ens kommer att hända. Bättre att ta tag i det om det OM det skulle hända, men varför anta?

Försöker tagga ner min cynism, for real. Shit doesn't always happen!

 

Fast min kropp är en battlefield. Aj.

 

Snart dags för besök i tatueringstudio (men utan nåt nytt bläck å kroppen) sen besök hos lilla mormor-in law. Mina kinder är redo, nyp på du bara!