Nu är det framåt som gäller. Framåt, uppåt.

Har inget behov av avdelningen nu (blir helt utskriven imorgon) och inser väl att jag egentligen inte haft det på ett tag men det har väl blivit någon form av falsk trygghet så jag varit där så mycket. Men den enda som jag hjälpa mig är jag själv, med hjälp av min öppenvårdskontakt. Blir ju ett avbrott med det över sommaren nu, men jag tror jag ska klara det, känner mig ändå så pass stark nu.

Jag tror sommaren kommer att bli fin, med segling, badande, skrivande och fina vänner. Jag orkar det, så länge jag inte ser till att speeda på för mycket. Allt får se i lagom takt. Jag får hitta en balans i allt, helt enkelt.

Som sagt, imorgon ska jag tillbaka till The A-word och snacka med en läkare, få OK-stämpel i röven och gå hem, med huvudet högt.