Fast, nej. Rent fysiskt når jag brytpunkten varje dag, men jag andas, rätar på mig och knatar vidare. Jag spottar (ja, faktiskt), svär och bölar men jag går faktiskt inte sönder. Kan inte påstå att många dagar börjar bra, men jag suger tag i allt, de små sakerna och ser till att bygga en jävla dag av det! För jag måste!

Jag har slarvat bort massor med tid, jag kan inte fastna i nåt segslem nu. Handla, diska, promenera Puff, plågas av magvärk, svettningar, illamående, läsa...a fucking life. Så lätt är det ibland, mitt i allt det svåra. Ja. Jag måste få se det så!