Prata om B men hoppar över A
Javisst, jag skriver väldigt gärna om mitt liv som friskARE(helt frisk, blir man det?) men HUR ska jag kunna skriva om livet som frisk när sjukdomen inte får nämnas?
Så jag ställer frågan till er. Är ni minsta intresserade av att veta hur mitt liv och min kamp mot -cencuuuur- ser ut nu?
Att skriva ut vikt och mått är dessutom något jag inte gör, enda gången det förekom var under min "ätstörningshistoria" och det var definitivt inte för att romantisera som jag blev mer eller mindre anklagad för, det var helt enkelt den nakna sanningen om just MIN resa ner i träsket.
Det tycks finnas ganska många lagar och regler som gäller för att ens få skriva OM SEJ SJÄLV och jag känner att denna "blogg-kommentarsfält-sandlådementalitetskrig börjar bli a tad too much
Marina and the diamonds
(delar med mej av musik medan jag hittar orken/motivationen/styrkan att skriva om annat)
Malin Frimodig
Sitter just och lyssnar på denna tjej, hennes musik är så fantastisk.
Rekomenderar er alla att lyssna på henne, speciellt Forgive yourself och Song for Sara
Not a perfect girl
kort meningslös videoblogg
ett VIKT-igt inlägg
Media matar oss fulla med en felaktig bild om vad som är normalt, hur en smal människa ska se ut. Tänk Top model tex, där en tjej med storlek 36 eller mer räknas som plus size. Ursäkta? 36 är väl ändå fullt normalt?
TV'n spottar ur sej reklam om olika dieter, bantningspiller etc, visar upp perfekta (host host) kroppar, "så här ska du se ut" ochd et är inte okej.
Sen vikt. Vikten är inte viktig, för att ordvitsa lite.
Det känns ganska absurd att man måste kommit ner i en speciell vikt/bmi för att räknas som ätstörd. Räcker inte en helt skev bild angående mat och kropp? Ska man verkligen behöva svälta ner sej till noll gram för att få en adekvat hjälp?
Som osäker tonåring som inte riktigt hittat sej själv är det lätt att följa det man ser, det man får inpräntat genom media och på så sätt fastna i en ätstörning av någon form.
En ätstörning, av alla slag kan vara dödlig!
Något jag tänkte på nyligen är det faktum att vid långt gången svält förvandlas kroppen till kannibal och börjar äta av sej själv. Människroppen är ändå ganska smart på så sätt att den tar av sej själv för att överleva men att det givetvis leder till ibland permanenta skador, ibland så allvarliga att det faktiskt leder till döden.
Kroppen börjar med att bryta ner muskler. HJÄRTAT ÄR EN MUSKEL!
Jag önskar att media kunde börja förmedla en vettigare syn på ideal istället för hur det ser ut nu. Lägg ner program som Top Model, Biggest Loser (snacka om vikthets, även om det är för deras välbefinnande).
Satsa på att lära unga människor att det är vackert att vara välmående i stället för pinnsmal.
En nittonårig kvinna ska inte se ut som en tolvårig pojke.
(Ja, jag är fullt medveten om att det finns människor som är extremt smala, med raka höfter, små bröst etc utan att ha svält sej dit.)
Jag skyller inte alla ätstörningar på media, givetvis inte, det finns mycket andra orsaker till en ätstörning.
Min egen har tex inget med media att göra men givetvis har det inte underlättat tillfrisknandet när Tyra Banks står och ylar om att strl 36 är PLUS SIZE!!
Detta blev kanske aningens svamligt och lite långt men det kändes viktigt att skriva iaf.
gay tjej
Sen visst, jag är öppet gay men jag presenterar mej inte som "Mary, jag är gay", så i sammanhang när man bara träffar folk ytligt är det inte alltid det kommer fram.
Jag känner tex inte att det är en nödvändigt sak att ta upp när jag träffar handledare på arbetsförmedlingen och sådant.
Som sagt, jag har inte haft problem med att vara öppen med det och jag tänker inte ens direkt på det som något speciellt, jag ser mej inte direkt som gay, jag bara är.
Kattungarna
Tala bor ju kvar hos mej, hon är en väldigt lillgammal liten kisse. Oftast sitter hon och filosoferar, hon ser ut som en liten buddhist och är väldigt mammakär. Hon hänger efter Wilma som en svans, men att sova tillsammans med Stella är oxå mys när man är Tala.
Mischa och Alvin (en gång Amina) bor nu hemma hos Saari. Mischa är en riktigt myskille, vill alltid gosa och har en seriös volym på kurrandet, han är som en liten motor. Alvin är väldigt social han med men inte lika mycket för att gosa. Han kan ligga i knäet en liten stund men känner sej lite ambivalent till om det är mysigt eller inte. Men båda mår finfint.
Stina bor hos min kompis Jessica och är en mycket social och gosig dam vad jag har hört. Henne har jag tyvärr inte träffat igen sen hon flyttat men fått en bild och jag vet att hon har det bra
Spark i röven
Oh, by the way
Nåja, tids nog...
Klicka på bilderna för att få pris, info and all the rest :)
mer klotter
Jag lovar att skriva något vettigt snart men jag är väldigt trött mest hela tiden. Livet tröttar ut mej genom att dagarna bara passerar. Lite skör fortfarande, antar jag men det kommer nog bli bättre. Men har lite film att skriva om, ett delmål att berätta om och att det faktiskt är väldigt nära till mitt första livsdelmål som jag har lovatt förtälja er om. To be continued....
Mitt spöke
Vi hade otroligt roligt tillsammans, allvar, fest eller bara umgås.
Tyvärr gick hon bort för ett par år sen, ingen vet varför.
Jag sörjer och saknar henne fortfarande.
Skepnaden av henne finns kvar, jag ser henne ibland.
Vi pratar, men orden går rakt igenom henne.
Det är bara ett skal av hennes forma jag, skepnaden kan ändra form och färg varje dag.
Jag skriker ut mitt vanmakt, min frustration, min kärlek men ett spöke är inte mottaglig för känslor.
Det värsta är att aldrig kunna sörja ordentligt. En vän har gått förlorad men så länge hennnes skepnad finns kvar så hänger jag kvar i hoppet, i tron om en förbättring, en förändring.
Was the day I found it won't be the same
I didn't get around to kiss you
Goodbye on the hand
I wish that I could see you again
I know that I can't
She's a machine
beore she fucks up your mind
(sen vill jag tillägga att jag innerligt hoppas att pro-ana trenden dör ut, FORT)
Yo geeks and freaks. Lågt med updates från...
Yo geeks and freaks. Lågt med updates från mej nu. Jag roar mej med att stirra på vita väggar, lyssna på vansinneskratt bakom låsta dörrar. Men precis som arnold, i'll be back.
klotter
Gissa vem, få pluspoäng
den där jag delar dna med
Det är snart två år sen och det var sista gången jag träffade min morfar.
Imorgon är det dock dags igen. Mormor fyller år och jag vill inte att hon ska komma i kläm för att hennes man råkar vara en skithög som inte kan respektera mej.
Kan inte påstå att det känns helt roligt heller, jag skulle ju helst inte vilja träffa karln igen. Det handlar inte så mycket om de saker han sa utan hans bristande respekt för mej som människa.
Han vägrade vara med på mitt bröllopsfika ("SÅNT" firar inte jag)(detta var 2007) och så det senaste, som i mindre skala förekommit relativt ofta.
Nåja, hur det går imorgon får vi se just imorgon.
snart
Känsla i bild
Egentligen kanske bilden talar för sej själv och egentligen kanske det blir för pluttesnuttigt när jag beskriver men kontentan av det hela är att det må vara mörkt ibland, vi har våra demoner men vår kärlek, våra hjärtan och "untouchable".
Det mörka, det hemska, ångesten kan inte röra den delen av oss, hjärtat är för starkt helt enkelt.
Jag vet, übersockersött men känslan går inte att förneka heller, därför ville jag få ner det på papper.
destruktivt beteende
Tankar på svält har cirkulerat i mitt huvud senaste dagarna och logiken måste hela tiden slåss mot anoreximonstret.
Jag tänker tillbaka på mina dagar som blek, svag, förvirrad och inser att det inte är ett svar på något, inte en lösning.
Att ta till rakbladen är inget jag heller vill göra, något jag verkligen aktiv kämpar emot och som vissa dagar känna hur enkelt som helst. Inte alltid dock.
Självdestruktivitetens makt lockar och ropar medan jag skriker tillbaka.
Jag vet att jag inte får ut något av det, ändå denna dagliga kamp.
Usch vad borderline. Kände bara att jag var tvungen att skriva av mej.
Mary Momsen
Körde en liten fotosession igår, i Taylor stil. Därav den nya designen oxå =)
Eftersom jag fortfarande inte lärt mej att göra klickbara bilder i popup fönster så får ni dem i orginalstorlek.