Begravning


Bestämde mej för att gå på begravningen. Inte för att det kommer bli ett nöje utan för att jag behöver det. Jag behöver se för att förstå. Jag behöver ta ett sista farväl för att se kunna bära med henne i hjärtat. På tal om hjärta, bilden ovan var Malins favorithjärta. Vi båda använde det ofta i våra kreationer. Nu får det stå som en symbol för henne, något vackert. Jag vill minnas det fina, det vackra, det roliga, det bra. Sånt fanns det gott om gällande Malin. Den genuint snälla människan som alltid kunna locka fram ett skratt.
Älskade Malin, nästa vecka tar vi farväl. Men inte för alltid, tids nog ses vi igen, när min tid här är klar.
Mina andetag är dina nu, mina hjärtslag är dina.
Jag älskar dej alltid, vi ses i Nangijala

PS



Processen


Det blev så påtagligt.
Det börjar sjunka in nu.
Jag sörjer och jag saknar, jag har inte nått acceptans men på något plan är det lättare.
Malin kommer alltid finnas i mitt hjärta. Hon är med mej hela tiden.
Livet måste gå vidare och även om det gör väldigt ont nu i början så väljer jag livet, för att hedra Malin.
Hennes andetag tog slut, mina tar vid.
Malin, tills vi ses igen! <3

En dos verklighet?



Malin, om Malin


till mörkerrum
jag citerar hennes ord tills jag blir stum
och trots att jag hävdar bestämt
att ingenting har hänt
så förnimmar jag infektionen i mitt blod
en svart pest i mitt hoppfulla mod
liksom dog en aning
då hon helt utan förvarning
försvann
jag önskar det fanns tid
men jag vet att där en värld upphör
tar en annan vid
jag kanske tog för mycket för fort
men jag vilar i att det finns en förlåtelse
bakom himmelens port
Jag ska samla styrka i den hud du rörde
den själ som du förförde
berörde, men inte förstörde
jag låter mina våldsamma hjärtslag
bli en hyllning för varje dag
vi delade, alla gånger vi felade tillsammans
men också allt vi gjorde rätt
det liksom betyder mer nu
på något sätt
Jag ska andas åt dej
gråta för dej
förlåta orättvisan, den hårda och kalla
för dig ska jag falla och falla och falla igen
och resa mej och älska dig i evigheten
för kärleken är aldrig ond, ens om den
stannar av
kära mjuka skratt kommer färdas
över oändliga hav
för en tid som var en sång
för att som var värt en gång
kommer jag så småningom
att le igen
större än en själsfrände
var min själsvän

Rösten jag aldrig mer får höra


Kommer sakna hennes röst

sånt som värmer



Ett hål i hjärtat


Förra veckan ja.
Då små triviala saker faktiskt betydde något. Då man fortfarande gnällde över att man hade ätit upp all Ben&Jerrys.
Då man inte hade ett svart hål i hjärtat...
Sorgen kommer över mej med jämna mellanrum, jag går sönder om och om igen.
Malin dyker upp i allt jag gör.
Jag försöker trösta mej med dikten som Lotta gav mej, den värmer men det gör ändå så väldigt ont.
Dock tänker jag skriva in ett citat från boken jag nyss läste.
Hade jag den personen som myntade uttrycket framför mej vet jag nog inte vad jag skulle göra.
Jo. Det vet jag ju. Krossa knäna på honom, slå med en påk i solar plexus, sparka honom över njurarna och lämna honom att dö med orden:
-Tiden läker alla sår!
(...och bli ett vackert lik, Maria Hede)

ord


Fading away
I'm still around here
Screaming her name
She's haunting my dreamworld
Trying to survive
My heart is frozen
I'm losing my mind
(Lost, Within Temptation)

Dikt


Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra genensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.
Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

det är svårt


Hur kan hon bara inte finnas längre? Hennes telefonnnummer finns kvar på mobilen, men kommer aldrig användas igen. Min telefon kommer aldrig att ringa henne och visa hennes bild.
Vårat första möte i sommar kommer inte att bli av, jag kommer aldrig få träffa henne och det känns inte okej. Inte alls.
Allt känns helt trivialt nu. Alla små saker man skulle göra får vänta. Oviktigt.
Måste ge mej själv tid att sörja

r.i.p


Finaste Malin, vi skulle ju ses i sommar.

detta är det sista Malin skrev
Bilden ovan är på min hand och den får representera vad som hänt mig de senaste tre dygnen. I söndags vaknade jag ju upp vrålförkyld som ni vet och på kvällen fick jag svårt att andas. Jag hade inga pengar på mobilen så kunde inte ringa pappa. Jag skulle bli tvungen att ringa 112. Det drog jag mig verkligen för att göra! Tänkte att jag väntar ett tag så kanske det blir bättre. Men såklart blev det inte det. Jag våndades verkligen att ringa, man känner sig ivägen eller hur jag nu ska beskriva det, ni hajar nog? Så jag ringde. Pratade med larmcentralen som sedan kopplade mig till ambulanspersonal. Och en kvart senare, som kändes skitlång, knackade de på min dörr. Vi åkte iväg. Jag blev kopplade till att kolla EKG och de tog en massa blodprover. En underläkare var skitsnygg ;) de misstänkte först att jag fått en propp i lungan. Och jag skickades på röntgen. Sedan var det en massa väntan. Och till slut blev jag inlagd på AVA - akutvårdavdelningen. Nu var klockan runt 4 på måndag morgon. Jag var svintrött, men kunde inte sova. Ett par timmar senare hade jag 39.2 i feber. Fick panodil och svettades ut febern. Senare på dagen åkte jag iväg på en ny lungröntgen, där de sprutade in kontrast i droppnålen, se bild. Och när jag var klar så spydde jag rakt ut där jag låg på rygg. Det berodde på att kontrasten gjorde så jag fick en rejäl smak av järn i munnen. Men ändå inte lika hemskt som förra gången då nålen sprack, det gjorde verkligen svinont! För att göra en lång historia kort så har jag fått en infektion i lungorna och har fått utskrivet en massa mediciner, bla luftrörsvidgande, bricanyl, pulmicort, panodil, coccillana, penicillin, kortision - som btw gör mig svinhungrig, slemlösande och ja, det var nog allt. Idag blev jag utskriven. Trots att jag hade min febertopp i morse med 39.4 grader. Men läkarn sa att de inte kunde göra mer nu. Nu är jag hemma hos mina föräldrar som tar hand om mig som den prinsessa jag förtjänar att vara nu :)

Dubbelmoralist, javisst



Bildbomb


Det blev drygt 200 bilder men känns som att det är lite overkill att lägga upp

ett halvår


Saari bjöd mej på en fest och jag insåg att jag efter ett tag småflirtade med henne, tyvärr gick det obemärkt förbi.
Inte långt senare började vi dejta och efter mycket samtal om allt blev vi ett par. Det är sex månader sen.
Sex månader och en dag sen jag med darrande fingrar tog mej mod och skickade smset:
Helt galet bara att det redan gått 6 månader!!
Jag vet inte ens var jag ska börja beskriva alla känslor för henne, ibland känns det som hjärtat ska spricka bara jag tänker på henne. Allt blir så förbannat ostigt i skrift haha. Hon är den som får hjärtat att slå, som får mina lungor att dra in syret.
Hon får mina ögon att tåras av glädje, min mage att bubbla av lycka.

Legs...


..it's about who we are

The kids are all right


Igår kollade jag på den lite gulliga filmen The Kids are all right.
What to say, den var helt okej. Den går inte in på någon topplista är inget som tvunget måste finnas i min dvd-hylla men den var inte dålig heller.
Julianne Moore var ju, som alltid helt brilliant. Kan inte annat än älska de flesta av hennes rollprestationer ( Chloe, Shelter, The Hours).
Som sagt, den var gullig, men jag hajjar inte titeln.
Visst, kidsen var väl all right men vad det riktigt hade med nåt att göra vet jag ju inte
Anette Benning & Julianne Moore

Föregående inlägg


Palla stora ord och högtravande självömkan
(ja tydligen)

knappt värt att läsa


bittra tårar
pollenallergi
Livet alltså...ey?

Remember Lisa?


Alla minns ni Lisa Ray och alla är ni glada att ni slipper läsa om henne. Alla utom en. Stackars Malin saknar Lisa, så för hennes skulle ska jag göra en liten update.
Nåja, inte för att jag direkt har koll själv längre. Hon bloggar inte längre och jag är sämst på att hänga med på twitter, men som jag har förstått är skådespelarkarriären lagd på hyllan ett tag och hon arbetar mer med olika projekt inom multiple myeloma (även övriga cancerformer).
Just efter tillfriskandet spenderade hon en tid i Indien men är tillbaka i Kanada nu.
Mer vet jag faktiskt inte. Shocker!

Stina


Mina små pärlor!

moving on



Jag förstår varför och det känns egentligen inte okej, men ibland måste man bara acceptera sanningen.
Jag tycker egentligen inte om att skriva massa kryptiska saker men samtidigt vill jag inte köra nån infantil namedropping och pajkastning.
Det var som det var, nu går jag vidare. Nya steg i rätt riktigt.
Jag måste rensa bort ogräset i mitt liv. Men hur?
Ska snart hem till min egen borg. Tända rökelser och ljus och göra den min igen.
Livet går vidare, helt enkelt

Drömmar


Igårnatt hade jag ganska otrevlig dröm att jag vaknade (precis i den säng jag sov i) av att dörren öppnades och två män kom in. Panik bara där. Jag hör hur de går runt och pratar med varandra, medan jag ligger och är livrädd och vågar inte röra mej. Till slut går de, jag hör hur dörren stängs. Jag somnar igen.
När jag sen vaknar har jag ju inte den blekaste om detta har hänt eller inte. Inte alls go känsla. Det som gör att jag inser att det var en dröm var både att dörren faktiskt var låst och att inget av djuren reagerade.
Nåja, i natt då drömde jag att min kontaktperson ringde och frågade varför jag inte var där, för vi hade en tid. jag var minst sagt förvirrad för det visste jag inte. Knatade upp ur sängen för att kolla kalendern och jodå, där står det inbokat. Bad så mycket om ursäkt att jag hade missat tiden.
Somnade igen.
Kollade telefonen senare. Inget samtal. Kollade kalendern. Inget inbokat.
Gimme a break nu va!!

Nörden i mej älskar facebook




Nevermind Nicole lixom men Cristina. Whoop!
-nörd-

Meltdown efterlyses


Nu känner jag att det skulle vara otroligt skönt att få ett total meltdown. Bara ligga och skaka och gråta och sen är allt över. Att jag får ur mej allt.
Istället för känslor som skaver, muskelknutar i ryggen, en kropp som går på automatik och börjar kallsvettas efter en knapp halvtimmes promenad.
Nej seriöst, låt mej klappa ihop en timme eller två, resa på mej och fortsätta mitt liv sen.
Det är sällan jag önskar mej en redig psykisk kollaps, men allt är bättre än detta.
Jisses, en plats i Jackies blogg är väl bara att vänta nu.

en rubrik


Skriver, raderar, börjar om. Allt blir överpretentiöst trams.
Jag hittar inte orden.


Trötthet


En galen kombination av kaos, glädje, tårar, missförstånd, ovisshet, beslut...
Resultatet är tre väldigt trötta tjejer.
Jag är otroligt trött. Min kropp tog slut i måndags. Vaknade med förkylning. Tröttheten slog ut mej helt. Illamående har kommit och gått.
Jag sover och sover, men tröttheten håller i sej. Det är så svårt att sova bort den psykiska tröttheten.
Nåja, nu är det prio ett på att ta hand om mej själv.
Inget mer drama, puh-lease.
(samtidigt önskar jag alla inblandade ro och möjligheten att göra det som blir bäst)
It's a borderline-life

I'm exhausted



Greyscale


Det var öl, det var folk, det var kul.
Jag bjuder på bilder istället






