when they start to judge you
Bemöter er
Kanske blir det låsta bloggen nångång men inte nu. Jag går inte med på att bli trampad på.
Jag är tydligen en poser, som inte alls är psykiskt sjuk, när jag blir lite less på livet tar jag in på vilohemmet psyk. Verkligen vilohem, man får ju vara glad om man får sova för att se duscha i sjukt ohygieniska duschar.
Vilohem, my ass. Man blir mest trött av att vara där. Men juste, det passar ju för lat är jag också, vill jag minnas, bara ligger i soffan och FK's pengar trillar in. Det enda jag gjorde är att ha "skrivit" en bok, via Vulkan, alla borderliners förlag.
ja jisses
Åsikter
Okej, så här är det. Nej det finns inga många elaka kommentarer och dylikt här, däremot nämns jag negativt i Saaris blogg. "Du och Mary..." "sen borde mary..."
Så där finns det många och inte så fina åsikter från folk som inte ens känner mig. Jag är patetisk, inte sjuk, samhällsparasit, you name it. Jag "hänger på psyk för att få vila lite" och väl hemma gör jag inget för att saker ska bli bättre.
Nåja. många av dem vet inte ens vad de pratar om så jag ska sluta ta åt mig
fast
Återkommer med why and what men jag komer inte sluta blogga
enough
Bad blood
Det går inte. Sen klockan sex i morse har jag förberett mig på psykologtid kl 11. Var är jag? Hemma! Jag fixade det inte. Hur bisarrt är det, "jag mår för dåligt för att gå till psyk". Hejja Mary, nu får du spela The Logical song hela dagen.
Suck, orkar inte ens skämta, än mindre skratta.
Saari kommer mest troligt hem på perm. Det ska gå bättre än sist men då var det mitt fel. Men det kommer jag nog säga om allt. Allt ÄR mitt fel.
Right.
Självömkan. It sucks.
Upp på fossingarna.
Snow falls
Flykt. Idag flyr jag med mina godisrosa piller, idag orkar jag inte hantera ångesten. Rosa piller och kedjetäcke. Det är inte fullt tillräckligt men det hjälper lite, det håller mig på plats.
Det är ett kaos inuti mig, ett kaos som andra påverkas negativt av. Det förstör bara.
Jag vill bara vara frisk.
styrka
asylum
Ja, vad händer?
Länge sedan du bloggade, hur går allt? Vad händer?
Jadu, Life happened. Eller Mis-Happened. Jag är hemma nu, det tänker jag vara jävligt länge så nu är det bara att kämpa som ett djur. Men det är ljusare nu, både ute och i mitt sinne.
Börjat läsa igen så jag hoppas skrivandet lossnar snart med. Måste bara pirata hem ett skrivprogram.
Om nån har tips på vad jag kan tillbringa våren med att göra, bring em.
tyst
behandlingshem
app
into the deep
Jag borde inte vara hemma
Avdelningen kan inte tillföra mig något
Moment 22
Avdelningen kan inte tillföra mig något
Moment 22
Skin deep
Grundstämningen är lätt depressiv blandat med extrem ångest och isolering. Jag har missat/avbokat massor som jag kanske hade behövt gå på men allt känns bara väldigt jobbigt. Daglig gråt och panik. Jag orkar inte mycket mer men jag vägrar bli inlagd igen. Jag får fixa det själv.
Somewhere, someway
The New Neverland
I går var tydligt inte min dag. Mådde inget vidare när jag vaknade med botade det med kaffe och Once Upon A Time. Nästan botade.
Saari kom förbi och undrade om jag ville med till strömpilen. Köpte mig en ny telefon. Sony Xperia L. Har klart fastnat för Xperia-telefoner.
Kvällen var katastrof. Jag grät, hostade, snöt mig, torkade tårar och började om. Hur mycket tårar kan det finnas.
Men jag klarade Elgiganten, Lindex och Synsam plus fika på NK.
men gud hjälpe mig så trött jag var sen.
Men jag är hemma, tillbaka från Neverland och jag tänker stanna hemma. Länge. Bygga upp mitt liv, skriva min bok, laga trasiga relationer
Häng kvar, det kommer mer
Snow Falls
Sömn: ca 12 timmar
Ångest: ca 10 timmar
Lugn och glad: ca 2 timmar
Inte optimalt direkt men vad gör man, så ser livet ut just nu, men jag är iaf hemma och tänker stanna hemma massa månader. Jag tar dag för dag men lite framtidsvisioner kan man ju få ha.
Nu snöar det helt galet ute och det tycks bli vinter tillslut. Vet inte vad jag tycker om det, jag HATAR minusgrader.
Idag ska jag klura på ideer och kanske skriva lite.
Jag saknar min Saari
The Return.
Ångesten är lika illa nu som innan jag blev utskriven, men jag försöker med allt för att hantera den och jag lyckas rätt bra. Inget självskadande, inga överdoser även om båda funnits i huvudet men jag vet att det bara gör det hela mycket värre, Jag ska arbeta åt andra hållet. Jag ska kunna hålla i en tändare och tänka att jag bara ska tända ljus med den (slutat röka) och inte bränna sönder huden. Sakta men säkert.
Det finns hopp. Jag vill iaf tro det.
förändring
Dags att ta mitt liv tillbaka.
Heart of Darkness
Jag hatar detta. Min ångest och sociala fobi!
Vi skulle på Bokcafe Pilgatan (där jag jobbade som hastigast) men klarade det inte. Satt som fastfrusen i soffan och tanken på att sätta sig på en buss var helt överväldigande. Jag visste att jag inte skulle klara det och just det gör mig så arg. Jag vill oxå kunna ha ett normalt liv där en bussresa till ett cafe inte är någon större grej. Att behöva medicin för något som gjorde en nervös men som ändå inte hände. Wft?
Nu sitter jag med ångest, mediciner och dåligt samvete. Jag borde kunna åka. Borde, borde.
Men jag kan inte