I min tonår lyssnade jag nästan enbart och endast på The Cranberries. Jag har alltid fortsatt lyssna på dem men kanske inte med samma devotion. Hur som haver så splittrades bandet för ett par år sedan, för att sedan nylogen återförenas och nu har första singeln släppts.
De förstår inte, de har inte klor som river deras insida i små remsor. De hör inte skarpa skrik i huvudet, blinkande varningar. De förstår inte att för varje tugga hon tar så krossar hon en del av sig själv, den värld hon byggt upp. Den människa hon har blivit. Att äta är förbjudet, det har det varit så länge att Jane inte minns något annat. Hon har så länge arbetat för att bryta ner till kropp, att förminska sig själv till ingenting. Att få bli den osynliga flickan, då inga monster kan hitta henne. Jane är genomskinligt grå men samtidigt sticker hon ut med sin extrema magerhet, blickar dras mot henne. Folk pekar och viskar, undrar om Jane är sjuk. Jane är sjuk, men hon ser bara sitt tablettmissbruk, det är hennes enda hinder i livet. Att hennes kropp har magrat till bara ben, hennes muskler har förtvinat och hennes hjärta slår oregelbundet är en sådan stor del av henens vardag, det har varit hennes sätt att leva under sådan lång tid att hon inte känner till något annat. Att neka sin kropp näring är hennes sätt att ta kontrollen över den mörka kraft som sliter henne i stycken. Hon förminskar sig själv för att lättare hantera sin svåra vardag. Ögonen svämmar över, sjukdomen vinner och Jane lämnar bordet med maten orörd på tallriken.
Ibland önskar jag nästan att jag hade en grina ut-Bella style blogg.
Men bara ibland.
Jag har en helt vidrigt skrivkramp, inte ett ord får jag ur mig. Var tog fantasin vägen? Var är resten av Janes liv?
Har dessutom ändrat storlek på texten vilket krympt ner dokumentet till ca 43 sidor. Kul att det blir mindre ju mer man skriver (även om det är samma mängd ord).
Sitter med spotify i lurarna och hoppas på atta kunna får ur mig nåt vettigt. Bara några rader skulle vara nog. Så jag kommer igång.
Vaknade trött som stryk idag och det vill inte ge med sig. Går runt som en zombie, hjärnverksamheten vill inte riktigt kicka igång.
Hade bildgrupp på morgonen, min teckning hade lätt platsat på vilket dagis som helst. Mary 5 år gammal. Haha men det var roligt. Alla bilder jag gjort hitills är kvar på Vågen men ni kanske får se dem nåndag.
Ska försöka få arslet ur soffan och fixa middag snart. Hallejujah för rester.
Orkar inte laga mat.
Btw, jag har nu kollat på chokladbloggen. Farligt (Tack för den, I) Marabou Black måste testas....:)
Måste bara berätta! Var ute med sir Puffius igår och stötte ju på the spån av SPÅN!
Det är alltså två tjejer, 20-ish.
-Fan, nu missade jag minimodels! (plåga i rösten)
- Vad är det?
-Jamen du vet mammor gör sin barn till modeller. duvet. Jag fattar inte varför folk reagerar så starkt BARA FÖR ATT DET ÄR BARN! Jag menar, det är ju typ som svenska hemmafruar. Fast barn. Du vet.
Ja, igår hade jag mina första två timmar på konsnnärshoppen igår. Det hände väl inte alltför mycket, jag gick runt och lärde känna butiken lite, såg vad som fanns. Fick lite lagom med information, men kan tro att hälften ändå ramlat bort nu.
Jag fick i allafall en bra magkänsla, jag tror det kommer bli väldigt roligt, speciellt senare när jag får mer arbetsuppgifter, men vi ska ta små steg. Dom är iaf noga med att det ska bli rätt för mig, inte för dem.
Det enda jag är lite nervös för är det här med mina armar. Nåndag kommer jag säkert ha kortärmat på mig och jag vet faktiskt inte hur de ställer sig till det, de har ännu ingen aning om vad som döljer sig under mina tröjärmar. Men den dagen, den sorgen I guess.
Jag och Saari hade bildterapi efteråt, med Marika från Hera, så det blev en lång dag, men så trevlig. Jag återkommer mer om det. jag måste ut med den lilla beige tussen nu
Jag hade velat ringa dig. Höra din röst. Berätta om min dag. Du hade skrattat och sagt grattis. Du hade varit glad för min skull. Du hade bett mig pyssla massor åt dig.
Jag saknar dig så otroligt mycket, åtta långa månader utan dig. Om du bara visste hur saknad, älskad du är. Alltid kommer att vara. Vilket svart hål du lämnade efter dig, hur saknaden tar fysisk form.
Jag har just skickat iväg de första 50 sidorna av Jane till en vän som inte bara känt mig hela mitt liv utan också är lärare i svenska. Det är nervöst måste jag säga.
Jag vill ju ha respons, konstruktiv kritik men jag kommer säkert bli asgrinig om folk ska försöka ändra det jag skriver. Jag vill ju inte att någon ska köra över mitt språk, samtidigt som jag vill att det ska vara så bra som möjligt.
Knepigt läge det där, men jag får invänta hennes respons sen.
Jag tror oxå det ära bra att den korrekturläses av någon neutral människa, som inte är partisk.
Att min Jane är väldigt ätstörd är ju ingen överaskning, men att skriva om det är inte det minsta ball. Att försöka minnas alla tankar och känslor från den tiden för att det ska bli så äkta som möjligt.
Mycket är förstås sånt jag hittar på, utiifrån fantasi och andra ätstörningshistorier jag har läst men det är fortfarande svårt att inte tänka tillbaka på sin egen tid som sjuk. Det jag minns. Det är ganska så luddigt. Men jag minns skräcken över mat, fasan över minsta gram och jag minns hur fruktansvärt trött jag var, hur sjukdomen slet på min kropp utan att jag kunde kämpa emot.
Nåja, det ska väl säkert finnas nåt bra med att gräva i det, få mer distans och inse att det man gjorde mot sig själv är något man aldrig skulle göra igen.
Herre min herde, vilken skrivkramp jag har. Projektet får klart ligga på is ett par dagar, jag har inte ens motivationen att öppna word. Nåja, anade att detta skulle komma, har ändå varit ganska produktiv.
Vill bara återigen passa på att tacka för alla kommentarer jag fått, som sagt, ni är så fina.
Idag blir det att färga håret. Ska slänga in en Pillarboxred, så det svarta få en liten röd glans mest. Tror det blir awesome.
Jag hoppas att jag kan få sätta i mina extensions snart oxå, men det blir väl när Catharina har tid. Den som väntar....ni vet.
Sov för övrigt som en klubbad säl i natt. Hade svårt att somna men efter det så var det svårt att vakna haha. Första natten på många dagar jag sover riktigt bra. Kvalitetsömn är fina grejer
Nåja, jag hade inte så mycket på hjärtat.
Såhär vill jag att mitt hår ska se ut (fast med röd glans då)
Jag är tillbaka på en jämn, stabil nivå. Inte hypomanisk, inte deprimerad, inte heller mixad thank god.
Jag orkar äta, skriva, öva dbt utan att flyga i taket och jag sover oxå.
Jag tar mina mediciner enligt ordination och jag stannar upp ibland och andas.
Jag är här och nu och agerar efter sunt förnuft.
Jag har en stabil vardag.
Är otroligt peppad på att få börja jobba igen, att få komma ut och göra något meningsfullt utöver Vågen. Även om det blir en långsam start så är det något, en dag att se fram emot och få göra något som ger något. Det kommer att stärka mig som person och jag får återanpassa mig till det sociala livet igen.
Det känns riktigt roligt och jag tror att allt med rutiner kommer bli så mycket lättare.
Idag var jag på studiebesök på konstnärshopen inför eventuell arbetspraktik. Jag fick veta lite hur det funkade där, vad som skulle krävas av mig och vilken sorts kundkrets de hade. Ett tag in i samtalet hör jag ett "jamen vi börjar och se hur det går".
YAY!!
ska börja långsamt, två timmar varje tisdag, lära känna butiken lite och sakta återgå till arbetsrutiner. Vi sk aköra på ett par veckor med uppföljning och se om det är något för mig, om det funkar bra på den platsen.
Jag är väldigt peppad och det känns fint att hon var villig att ge mig en chans. Funkar det inte så gör det inte men hon viftade inte bara bort mig.
Håller på att peta runt med ett nytt kapitel om Jane som handlar om mani. Jag har själv inte så väldigt mycket erfarenhet av mani, jag har enbart haft några få hypmaniskov, därför undrar jag om någon av er läsare har några små anekdoter att dela med er av gällande mani. Ni behöver såklart inte skriva hela historier och avslöja sådan ni inte vill men all fakta är välkommet.
Alla blir ju olika under en mani, därför vill jag samla så mycket olika fakta jag kan.
Det står lite still med skrivandet nu men det måste väl få göra det vissa dagar. Ska jag sitta och tvångskriva blir det ju bara ordbajs som ingen vill läsa iaf.
Spenderade helgen med att tänka över dbt'n och det jag skrev om i fredags. Kom fram till att det var inte motivationen som brast utan engegemang och jag har peppat mig själv. Jag har ställt en klocka som ringer på mattider och när den ringer är det NU som gäller. Det funkar inte för mig att tänka att jag "ska göra det snart".
Jag övar på att vara här och nu och ta en sak i taget. Varva ner lite efter lite för lång tid med full fart.
Det är inte helt lätt men jag har gett mig fan på att det ska gå.
Vi sträcksåg de första elva avsnitten av American Horror Story på två dagar. Vi har säsongsfinalen kvar att se nu och jag är sjukt pepp. Helt otroligt bra serie, väldigt mycket Amityville Horror över det hela.
I rollerna ser vi Connie Britton och Dylan McDermott men även Jessica Lange.
Serien är från 2011 och finns som sagt 12 avsnitt och säsong två är planerad för oktober 2012.
Jag tycker serien är mycket psykologisk skräck, inte så att man hoppar till och vrålar rakt ut utan mer rysningar och man kommer på sig själv med att inte ha fötterna på golvet. Precis som jag vill att skräck ska vara.
Samlat ihop några av era otroligt fina kommentarer. Vartenda ord går rakt in i mitt hjärta och får mig att vilja skriva mer. Ni peppar mig mer än ni anar. Jag är inte van vid beröm och det känns en smula underligt ibland men samtidigt gör det mig så glad!!
Ska skriva lite mer på historien om Jane idag. problemet är att jag har svårt att se bortom mina egna erfarenheter och blir för låst vid det. Att Jane grundas på mig själv är ju ingen hemlighet men Jane i sig är en påhittad figur vilket gör att jag FÅR hitta på saker, scenarion som inte hänt mig själv.
Jag måste släppa spärren att allt jag skriver ska vara sanninsgenligt, för det finns inte gällande Jane, hon är hittepå. Jag måste släppa lös fantasin och våga hitta på saker, låta Jane ha minnen och upplevelser som jag själv inte har.
Bläddrar lite i boken Skriv av Bente Clod och hoppas på smarta idéer.
Update: Börjat med helt nytt kapitel om Jane, där fantasin får flöda fritt. Lyckades släppa på verkligheten en del, även om små glimtar av självupplevelser finns med
Eftersom jag tänkt utveckla Jane till en bok (novell?) så kommer jag inte publicera alla delar, så som förut men jag vet att ni är nyfikna på hur hon ser ut, så hennes utseende kan ni få ta del av här
Jag vet, det är mycket hår hit och dit men jag och mitt hår har ett komplext förhållande. Snart är det dags att säga tack och bock till mina slitna rufsiga clip-on extensions och få helt nytt fint hår fastsatt med lim. Kommer bli awesome att slippa knöliga spännen, behöva sätta om dem var tioende skund och dessutom syns det mindre med fastlimmat hår.
Jag väntar mest på besked från tjejen som ska hjälpa mig att sätta fast det, sen blir jag snygg i håret igen.
Har köpt 200 slingor med äkta Remy-hår (göttig kvalitet på det) och det räcker till en förlängning, när man har tjockt hår som jag. Annars är det vanligt med 100-120 st.
Saxat ur en ny del om Jane, under construction. I denna del har Jane även fått en egen röst, det kommer att bli intressant att utveckla vidare. Hon blir mer och mer en person för varje del jag skriver. Jag gillar henne, min egen lilla Jane (haha där fattade alla varför jag hamnade på hispan en helg)
Jane försöker glömma och gå vidare, försöker utplåna såren från sin barndom. Hon behöver inte längre en mamma som tar hand om henne, men svidande minnen piskar hennes själ. Känslan av övergivenhet, skräcken efter för många ensamma nätter.
Hon letar något fint bland spillror av bardomens minnen, hon söker ett tecken på kärlek men hennes inre är tomt.
Jane försöker glömma och gå vidare, hon försöker utplåna såren från sin barndom. Hon behöver inte längre en mamma som tar hand om henne, men svidande minnen piskar hennes medvetande. Känslan av övergivenhet, skräcken efter för många ensamma nätter.
Hon letar något fint bland spillror av bardomens minnen, hon söker ett tecken på kärlek men hennes inre är tomt.
Har just läst klart Keeping the dead (The Keepsake), en av Tess Gerritsens böcker om Jane Rizzoli och jag är förälskad i denna kvinnas språkbruk. Hon har så vackert språk, hon får in spänning i det vackra och man vill helst inte lägga i från sig boken. Nånsin.
Nu har jag lärt känna böckernas Jane och Maura så pass mycket oxå, jag gillar't. Jag kommmer bli en hängiven Gerritsen-läsare, först och främst alla böcker ur Rizzoli-serien, men jag betvivlar inte att hennes andra böcker uppnår samma standard.
Tankarna snurrade på i en rasande fart. Jag hade så många ideer, de flesta helt genialiska (ehrm, ja..ni vet). Jag ville bara skriva och skriva, allt kreativt arbete jag kunde komma på.
Jag slarvade med medicinen, jag mådde ju AWESOME. Snabbt, snabbt.
Jag sov dåligt. Speedad men trött.
Frustrationen av att inte kunna samla sig, att inte kunna göra allt. Att behöva medicinen. Att behöva sömnen.
Jag krävde en destruktiv handling för att ta mig ner på jorden, men ville inte det heller.
Jag började gråta. Akutpsyk med 112 i puls. Eller var det 118. (ambulans eller eniro).
Jag valde vårdavdelning. Äta, sova, medicinera och koppla bort alla andra intryck.
Jag har fortfarande många ideer, jag är fortfarande rätt kreativ i sinnet men jag tar det lugnare. Det får gå långsamt ibland. Jag mår hellre bra än att vara överproduktiv.
Fått många hälsningar i saaris blogg och ni anar inte hur mycket de värmer. Jag är okej, är snart på fötter igen. Just nu är det bara väldigt upp och ner och jag hänger inte med helt. Mat, vila och medicin nu.
Okay. Söndag. Kanal 9. 21.00 Rizzoli&Isles. Det får ni inte missa! I mean, really! (lite trist är det kanske att de visar säsong 2, avsnitt 11, vilket är i slutet)
Jag vet att ni är nyfikna på hur Jane ser ut. Ni ska få veta det, så fort jag byggt klart henne.
Hon finns i bakhuvudet men det blir lätt att jag bara ser Jane Rizzoli och det är ju inte riktigt meningen. Min Jane ska få ett eget utseende, även om jag tror att det kommer bli nån form av kombination av mig själv och Rizzoli.
Påbörjat nästa del nu, den handlar om kärlek och jag ska försöka att inte vara alltför klämkäckt översmörig.
Ska klart bli intressant att skriva om glädje snarare än ångest och sjukdom.
Sitter och jobbar med en ny text om Jane, men det går bitvis ganska trögt. Det gör mig otroligt bitter för jag vet att det är min medicin som sätter gränser för mitt flöde.
Tottaly against medical advice hoppade jag över medicinen ett par kvällar förra veckan och jisses vad produktiv jag var.
Men....
Ni vet att det alltid finns ett men och i detta fall är det att jag kommer bli väldigt sjuk utan medicinen.
Först kommer jag bli pigg, kreativ och fullkomlig babblig med tusen ideer och projekt. Sen kommer jag sluta sova ordentligt. Jag kommer prata ännu mer och skrida till verket med alla projekt.
Sen kommer...
Det förstår ni nog själva. Krashen. Djupdykningen. Mörkret.
Jag tänker inte skriva en årskrönika som alla gör, men jag skriver en hitlist/shitlist över 2011
Hitlist Friade till Saari, hon sa ja Stockholmresa inkl Wihtin Temptation, träffade Cili och Nirre Blev sambo med Saari Fick träffa underbara Ida Sugarheart, i samband med mycket fin förlovningsfest Fick börja på Vågen Började bygga upp en grå vardag Blev faster igen, till lille Albin
Shitlist Malin gick bort Depression from hell, med två månader på psyk Bipolär diagnos Återfall i självskadebeteende Gav bort Stella (dock var detta relativt frivilligt och till ett hem jag fick välja själv, så inte helt shit)
På fest är jag den som alltid blir fullast, däckar först, minns halva festen och mår som en bergsgorilla dagen efter och jag kände inte att jag ville att nyår skulle bli så.
Då kom iden, jag har nämnligen en mindfulness-klocka på min mobil som ringer varannan timme (tanken är att man då ska stanna upp och vara mindful) men jag använde den som "nu får du ta en ny öl"-klocka. Hur bra som helst. Jag var städad, slight buzz, gick och lade mig samtidigt som alla andra vid halv tre, vaknade imorse utan att varken svära, kräkas eller vilja hugga av mig huvudet. Och jag minns hela festen. Awesome!
Jag gillar att dricka vuxet tror jag :)
Idag har vi mest slöat och slappat. Skrivit ner lite ideer på nästa del om Jane, läst och bara myst.